Sista dagen

Ikväll flyger vi hem. Våra fjorton veckor har varit underbara, roliga och fina, men nu har resan kommit till en ände. Man brukar ju säga att tiden går långsamt när man har tråkigt, men den går verkligen långsamt när man fyller sina dagar med nya upplevelser och intryck. Därför känns det som en evighet sen vi var i Nya Zeeland och ännu mer avlägsen är den tidiga morgon då vi åkte hemifrån. Vi satt där i taxin åkande genom ett kallt, mörkt, vintervitt Stockholm, fulla av förväntan. Nog var jag lite nervös också! Jag var orolig för hur Liv skulle reagera och för att hon inte skulle tycka att det var roligt alls att resa.

Idag vet jag med säkerhet att hon har haft roligt! Hon har varit trött, arg och ledsen ibland, men vilken bebis är inte det då och då? Jag är övertygad om att vår lilla dotter har uppskattat sina strapatser med mamma och pappa och att även hon har tyckt det har varit spännande med alla djur, vågor, dofter, skogar och stigar. Hon har varit frisk, pigg och glad. Hon har lärt sig krypa, stå och gå och hon har sagt sina första ord. Hon har provat på ny mat och hon har fått bada massor. Och hon har somnat gott, i otaliga sängar och vaknat glad och pigg nästan var eviga morgon. Nästan i alla fall… Men som sagt, vilken bebis har inte en dålig natt ibland?

Det återstår egentligen bara en spännande upplevelse till. Det är Livs reaktion när vi kommer hem och hon får se sitt rum, sin säng och sina saker. Kommer hon känna igen sig? Kommer hon att bli glad och skrika av glädje eller kommer hon att titta undrande omkring sig? Om det skriver jag i nästa inlägg, hemifrån Stockholm.

Även en väldigt liten person kan vara full av upptäckarglädje.

Hello white baby!

Jag gick hårt åt stackars Australien sist… Nu har vi tillbringat något dygn i Singapore och jag känner redan hur besvikelsen ger vika för de fantastiska minnen som vi har från våra två månader down under. Jag älskar Australien, utan tvekan, och jag hoppas att jag får resa dit ännu en gång i mitt liv.

Vi hade en supermysig stranddag i Cottesloe innan vi lämnade Australien. Ett fint sista minne!

Tur man har pappa (och en häst?) att hålla sig i, i vimlet i Singapores tunnelbana

Här i Singapore ägnar vi våra sista dagar på bebiresan åt att ta semester från resandet. Låter kanske lite dekadent, men jag tycker det känns helt rätt att passa på att slappa vid poolen och gå ut på stan för att äta eller möjligen shoppa. Vi gjorde ett shoppingförsök i lördags och det var fullständigt utmattande. Vi skulle ha valt en vardag istället, det var bara så vansinnigt mycket folk överallt. Liv blev alldeles vimmelkantig, stackarn. Asiater är ju dessutom som galna i blonda småbarn och alla ska vinka och busa och peta på Liv. Vissa går sonika fram och lyfter Liv ur famnen på mig eller Magnus för att själva få hålla det söta, vita, lilla barnet. Det gillar hon inte. Oftast korvar hon sig undan och inte sällan börjar hon storgråta. De vill verkligen bara väl, men vi brukar försöka sätta stopp för denna välvilja utan att trampa på deras asiatiska, välpedikyrerade tår.

En mycket hängiven beundrare på hotellet.

Och ytterligare tre som ville lägga beslag på Liv.

Tillslut blev det lite mycket med alla beundrare tyckte Liv, så nu vägrar hon lämna hotellrummet utan att gömma sig bakom ett par rejäla solbrillor.

Vi tänker mycket på allting vi ska göra när vi kommer hem och samtidigt som det är jätteskönt i Singapore så känns vistelsen här som en transportsträcka. Det ska bli skönt, mysigt och roligt att komma hem. I morgon kväll sätter vi oss på flyget och jag är faktiskt lite nervös för det, med tanke på förra långflygningen… Alla ni där hemma måste hålla tummarna stenhårt för att Liv somnar gott i sin flygsäng! Hoppas att hon inte har växt ur sängen förresten…?

Dags att dra

Bakom de där höga barrträden bor vi.

Vi har återvänt till Perth och tillbringar de sista dagarna vid stranden i Cottesloe som ligger en bit från stan. Idag tröttnade vi rejält på Australien. Ganska bra tajming med tanke på att vi ska flyga härifrån i övermorgon. Hur underbart det här landet än är, kan jag inte hjälp att känna mig besviken på australiensarna. Från mina år som bosatt i det här landet har jag ett minne av dem som ett mycket tillmötesgående, hjälpsamt, tillbakalutat och serviceinriktat folk. Tyvärr är det inte en uppfattning jag håller fast vid längre. Alltför många gånger har vi råkat ut för dålig service, ännu sämre undanflykter, tjurighet och en stolthet och patriotism som är totalt onyanserad.

Ta Ningaloo Reef till exempel. Visst, det är ett okej korallrev med valhaj som sin huvudattraktion. För övrigt är själva platsen ganska ointressant och inget ställe man åker till enbart för dess skönhet. Det är en överdrift att sälja in det som paradiset på jorden och det är, enligt oss, ett klart överskattat ställe. Trots det tar man hutlöst betalt för att komma dit, bo där och vara där. På så sätt kan det aldrig bli annat än dålig valuta för pengarna, för hur fina valhajarna än är så kommer turisterna alltid att känna sig lurade och utnyttjade. Finare koraller, rikare marint djurliv och bättre dykning finns på åtskilliga platser i världen, till en bråkdel av kostnaden. Vi har tyvärr samlat på oss flera liknande exempel under resans gång.

Även om man har utrymme att ta rejält betalt för saker och ting och mängder av världsberömda turistattraktioner så behöver man inte tappa sin ödmjukhet, sitt servicemind och sin förmåga att beklaga och be om ursäkt. Det här unika och slående vackra landet har tappat poäng gång på gång under vår fina resa, mycket på grund av någon slags genomgående take-it-or-fuck-off-mentalitet (ursäkta). Idag tog poängbufferten slut och vi längtar till Singapore där man får vänligt, ödmjukt bemötande och valuta för pengarna.

Den här dagen kommer trots allt att bli ett kärt minne, tack vare vår fantastiska lilla dotter. Efter att ha hållit oss sällskap vid middagsbordet, där hon glatt petade i sig små bröd- och ostbitar, tog Liv sina allra första, stapplande steg helt själv. Hon gick inte långt eller mycket, men hon gick själv och alla tre jublade vi högt över den bedriften. 

Duktig tjej, stolt mor. Vid fyren i Exmouth (som för övrigt är en håla).

Resans roligaste dag

Precis så här såg det ut! Bilden är hämtad från Ningaloo Reef Dive's hemsida.

Den senaste veckan har jag lyckats hinna med att snorkla med delfiner, dyka på revet utanför västkusten plus snorkla med mantor. Verkligen underbara upplevelser, men det jag såg mest fram emot var mötet med valhajarna. I fredags gav jag och Magnus oss iväg för detta storslagna möte efter att ha vinkat hejdå till Liv och hennes engelska, snälla barnvakt. Vädret var inte alls bra, det blåste och vågorna gick otäckt höga. Efter en kvart blev den första passageraren sjösjuk och under dagens lopp skulle samma tillstånd infinna sig hos minst hälften av oss. Vissa låg pall hela dagen och såg inte skymten av valhajen medan andra, som jag själv, hängde över relingen i två minuter och mådde sen bra igen.

Det var ord och inga visor på båten. Det gällde att vara disciplinerad, uppmärksam och att snabb i vändningarna, annars skulle det helt enkelt bli för riskfyllt. Det var mycket en lång dag ute på havet som fick mig att fnysa åt alla som låter sig imponeras av The Deadliest Catch. Några långa timmar passerade innan vi hittade en valhaj, men när vi äntligen fick beskedet om att det var dags att hoppa i, återvände energin plötsligt till det något slagna gänget på Encounter II. Besvikelsen blev lika påtaglig när den efterlängtade valhajen dök i samma stund som vi hoppade i. Det började kännas rätt hopplöst och folk fortsatte att må illa i sjögången. Efter en lång, seg väntan syntes valhajen till igen och vi gjorde oss redo.

Den gången blev det bingo! Vi var i vattnet säkert fem gånger och gjorde långa (utmattande) simningar med den sex meter långa valhajen. Den var absolut magnifik! Det var ett så vackert djur där den simmade fridfullt i det djupa, klara havet. Jag blev smått religiös och adrenalinstinn på en och samma gång av att simma där med världens största fisk. Vi har haft en alldeles underbar resa, men detta var den roligaste dagen av alla. Det var verkligen alldeles fantastiskt!

Sista gången vi hoppade i orkade jag inte hänga med valhajen hela vägen, men jag vinkade adjö till den när den försvann bort i det blå. Jag hoppas att jag får möjligheten att uppleva detta igen, men med största sannolikhet kommer jag aldrig tillbaks till Ningaloo Reef. 

Jag har faktiskt inga bilder från valhajsdagen, så istället får ni denna härliga bild från Salmon Beach på sydkusten.

Remote

I tisdags inleddes resans sista äventyr. Vi har flugit ungefär hundra mil norrut från Perth och landat i lilla, lilla Coral Bay. Vyn från flygplansfönstret var ungefär densamma under de två timmar vi flög. Torr röd jord, lite buskar här och där, någon enstaka grusväg och ett fåtal samlingar med hus ute vid kusten. Detta är Western Australia, en gigantisk och mycket glesbefolkad stat.

Från flygplatsen körde vi i en timme och en kvart på en sprikrak väg genom absolut ingenting. Det är knastertorrt och solen lyser obarmhärtigt över den lågbevuxna bushen. Coral Bay ligger såklart vid kusten, i princip direkt vid ett korallrev och stället består av några campingar, ett dykcenter och jordklotets dyraste matbutik. Allt är förresten snordyrt här. Vi bor alltså på en camping, visserligen i en fin och fräsch lägenhet, men ändå en camping. Vi har hyrt en risig gammal bil och vi kommer inte bli direkt feta den här veckan. Ändå blir det resans odiskutabelt dyraste vecka och allt beror på att vi är så vansinnigt långt borta från allt annat så att det helt saknas konkurrens och alla varor som finns här har fått transporteras långt, långt. Till saken hör väl också att det är så väldigt lite folk här, så de stackare som kommer förbi måste man krama ur varje slant man kan få, annars går det inte ihop i slutänden.

Vad i hela friden gör vi då här mitt ute i ingenting? Jo, vi ska göra några dyk ute i Ningaloo Marine Park, men framförallt ska vi ta oss en titt på världens största fisk, valhajen. Detta är en av de fåtal platser i världen som man kan se valhaj. Utöver valhajsupplevelsen så är det faktiskt en härlig känsla att vara på en så avlägsen plats, vid en vacker strand och ett välbevarat korallrev. Den känslan varar tills man ska öppna plånboken, för då gör det väldigt, väldigt ont att vara i Coral Bay.    

Om man inte dyker är det stranden som gäller. Från morgon...

...till kväll.

Hölass med Farmer Dan

Vi har varit utan uppkoppling i några dagar, men är nu åter i civilisationen (nåja, det bor tvåtusen personer i Exmouth). Här kommer äntligen några inlägg med nyheter ifrån oss.

Förra helgen spenderade vi i pluttsamhället Pemberton. Det är en gammal timmerstad, vilket är helt logiskt eftersom karriträden (det tredje högsta trädet i världen) växer sig extremt höga och spikraka över allt i omgivningarna. Vi bodde väldigt mysigt i en stuga på en liten gård. På morgonen var man välkommen att åka hölass runt på gården och mata alla djuren tillsammans med Farmer Dan. Alla tre tyckte det var väldigt kul så vi åkte hölass två dagar i rad. Liv hade många favoriter bland djuren! Själva åkandet bakom traktorn var nog nästan det roligaste, hon hoppade upp och ner så fort kärran började rulla. Korna var också en solklar favorit. Det har varit extremt torrt och varmt under lång tid och nästan hela WA är desperata efter regn. Alltså fanns det i princip inget gräs alls i hagen, så kossorna fick ganska mycket hö. När vi skulle mata ankorna blev det lite för mycket tyckte Liv. De var väldigt glupska och fräcka de där ankorna! 

Liv önskar sig en traktor i ettårspresent. En riktig.

Vi har såklart också sett vilda fåglar, både stora och små. På väg till Pemberton såg vi emu vid flera tillfällen, vilket var himla skoj! Det är som en struts fast lite mindre och den är väldigt ful med sina stygga ögon och flottiga fjäderdräkt. Ingen favorit alltså, men ändå ett nytt och underligt djur att lägga till samlingen.

Magnus har tagit den här fina bilden på kookaburran.

Surfmecka

Vem hade inte velat surfa här? (Obs, detta är de små vågorna.)

I Margaret River ägnar man sig åt två saker, nämligen vinproduktion och surfing. Våg-, kite- eller vindsurfing, det är bara att välja och hitta sin strand. En helt vanlig dag kan man följa en strid ström av människor som barfota och med surfbrädan under armen knatar nedåt vattnet. Alla surfar, tjejer, killar, åtta till åttio, arbetarklass som överklass. För mig är denna livsstil extremt exotisk och irriterande lockande. Men säg den svenska tjej som inte tittar lite extra länge efter en solbränd surfare med tovigt hår och Billabongrumpa? Till och med Magnus som har svurit på att aldrig ha flip-flops beslutade sig för att införskaffa ett par efter att han sprungit på ett gäng uppenbarligen assköna surfare.

Så coolt så jag nästan dör.

Även om jag aldrig ens har testat en boogieboard så fattar jag att det måste vara en surfares våta dröm att få hänga här. Vågorna är inte att leka med. Jag inser att det inte är i Margaret River jag ska testa surfing för första gången så därför får jag att stå och glo på stranden och avundas den sköna livsstilen som de där människorna verkar ägna sig åt.

På vingård känner vi oss mycket mer hemma.

Och på stränder utan vågor. Jodeladihooo!