Remote

I tisdags inleddes resans sista äventyr. Vi har flugit ungefär hundra mil norrut från Perth och landat i lilla, lilla Coral Bay. Vyn från flygplansfönstret var ungefär densamma under de två timmar vi flög. Torr röd jord, lite buskar här och där, någon enstaka grusväg och ett fåtal samlingar med hus ute vid kusten. Detta är Western Australia, en gigantisk och mycket glesbefolkad stat.

Från flygplatsen körde vi i en timme och en kvart på en sprikrak väg genom absolut ingenting. Det är knastertorrt och solen lyser obarmhärtigt över den lågbevuxna bushen. Coral Bay ligger såklart vid kusten, i princip direkt vid ett korallrev och stället består av några campingar, ett dykcenter och jordklotets dyraste matbutik. Allt är förresten snordyrt här. Vi bor alltså på en camping, visserligen i en fin och fräsch lägenhet, men ändå en camping. Vi har hyrt en risig gammal bil och vi kommer inte bli direkt feta den här veckan. Ändå blir det resans odiskutabelt dyraste vecka och allt beror på att vi är så vansinnigt långt borta från allt annat så att det helt saknas konkurrens och alla varor som finns här har fått transporteras långt, långt. Till saken hör väl också att det är så väldigt lite folk här, så de stackare som kommer förbi måste man krama ur varje slant man kan få, annars går det inte ihop i slutänden.

Vad i hela friden gör vi då här mitt ute i ingenting? Jo, vi ska göra några dyk ute i Ningaloo Marine Park, men framförallt ska vi ta oss en titt på världens största fisk, valhajen. Detta är en av de fåtal platser i världen som man kan se valhaj. Utöver valhajsupplevelsen så är det faktiskt en härlig känsla att vara på en så avlägsen plats, vid en vacker strand och ett välbevarat korallrev. Den känslan varar tills man ska öppna plånboken, för då gör det väldigt, väldigt ont att vara i Coral Bay.    

Om man inte dyker är det stranden som gäller. Från morgon...

...till kväll.