Dags att dra

Bakom de där höga barrträden bor vi.

Vi har återvänt till Perth och tillbringar de sista dagarna vid stranden i Cottesloe som ligger en bit från stan. Idag tröttnade vi rejält på Australien. Ganska bra tajming med tanke på att vi ska flyga härifrån i övermorgon. Hur underbart det här landet än är, kan jag inte hjälp att känna mig besviken på australiensarna. Från mina år som bosatt i det här landet har jag ett minne av dem som ett mycket tillmötesgående, hjälpsamt, tillbakalutat och serviceinriktat folk. Tyvärr är det inte en uppfattning jag håller fast vid längre. Alltför många gånger har vi råkat ut för dålig service, ännu sämre undanflykter, tjurighet och en stolthet och patriotism som är totalt onyanserad.

Ta Ningaloo Reef till exempel. Visst, det är ett okej korallrev med valhaj som sin huvudattraktion. För övrigt är själva platsen ganska ointressant och inget ställe man åker till enbart för dess skönhet. Det är en överdrift att sälja in det som paradiset på jorden och det är, enligt oss, ett klart överskattat ställe. Trots det tar man hutlöst betalt för att komma dit, bo där och vara där. På så sätt kan det aldrig bli annat än dålig valuta för pengarna, för hur fina valhajarna än är så kommer turisterna alltid att känna sig lurade och utnyttjade. Finare koraller, rikare marint djurliv och bättre dykning finns på åtskilliga platser i världen, till en bråkdel av kostnaden. Vi har tyvärr samlat på oss flera liknande exempel under resans gång.

Även om man har utrymme att ta rejält betalt för saker och ting och mängder av världsberömda turistattraktioner så behöver man inte tappa sin ödmjukhet, sitt servicemind och sin förmåga att beklaga och be om ursäkt. Det här unika och slående vackra landet har tappat poäng gång på gång under vår fina resa, mycket på grund av någon slags genomgående take-it-or-fuck-off-mentalitet (ursäkta). Idag tog poängbufferten slut och vi längtar till Singapore där man får vänligt, ödmjukt bemötande och valuta för pengarna.

Den här dagen kommer trots allt att bli ett kärt minne, tack vare vår fantastiska lilla dotter. Efter att ha hållit oss sällskap vid middagsbordet, där hon glatt petade i sig små bröd- och ostbitar, tog Liv sina allra första, stapplande steg helt själv. Hon gick inte långt eller mycket, men hon gick själv och alla tre jublade vi högt över den bedriften. 

Duktig tjej, stolt mor. Vid fyren i Exmouth (som för övrigt är en håla).