Sista dagen

Ikväll flyger vi hem. Våra fjorton veckor har varit underbara, roliga och fina, men nu har resan kommit till en ände. Man brukar ju säga att tiden går långsamt när man har tråkigt, men den går verkligen långsamt när man fyller sina dagar med nya upplevelser och intryck. Därför känns det som en evighet sen vi var i Nya Zeeland och ännu mer avlägsen är den tidiga morgon då vi åkte hemifrån. Vi satt där i taxin åkande genom ett kallt, mörkt, vintervitt Stockholm, fulla av förväntan. Nog var jag lite nervös också! Jag var orolig för hur Liv skulle reagera och för att hon inte skulle tycka att det var roligt alls att resa.

Idag vet jag med säkerhet att hon har haft roligt! Hon har varit trött, arg och ledsen ibland, men vilken bebis är inte det då och då? Jag är övertygad om att vår lilla dotter har uppskattat sina strapatser med mamma och pappa och att även hon har tyckt det har varit spännande med alla djur, vågor, dofter, skogar och stigar. Hon har varit frisk, pigg och glad. Hon har lärt sig krypa, stå och gå och hon har sagt sina första ord. Hon har provat på ny mat och hon har fått bada massor. Och hon har somnat gott, i otaliga sängar och vaknat glad och pigg nästan var eviga morgon. Nästan i alla fall… Men som sagt, vilken bebis har inte en dålig natt ibland?

Det återstår egentligen bara en spännande upplevelse till. Det är Livs reaktion när vi kommer hem och hon får se sitt rum, sin säng och sina saker. Kommer hon känna igen sig? Kommer hon att bli glad och skrika av glädje eller kommer hon att titta undrande omkring sig? Om det skriver jag i nästa inlägg, hemifrån Stockholm.

Även en väldigt liten person kan vara full av upptäckarglädje.