Livs elvamånadersdag

Liv blev elva månader härom dagen. Det kändes extra speciellt eftersom det är sista gången vi firar månadsfödelsedag, nästa gång är ju ettårsdagen! Så här tillbringade vi denna bemärkelsedag.

Vi åkte ut till den sydvästligaste udden i WA, Cape Leeuween. Där möts två hav och det blåser jättemycket, alltså är vågorna helvilda.

Lunchen avslutades med en bamsig babychino till Liv.

Sen åkte vi och tittade på ännu en fin strand.

Men för omväxlings skull så tog vi oss en tur i skogen också. (Här såg vi resans tredje orm.)

Det här kängurugänget kunde inte ens Liv motstå.

Också avslutade vi med bad på stranden såklart. Mysig dag va!?

Halleluja för Laureen

I söndags gjorde vi resans första dyk. Det var ett vrakdyk dessutom, vilket var första gången i mitt liv. Eftersom bebisar inte är särskilt lämpligt sällskap på en dykbåt så hade vi ordnat barnvakt till Liv. Det var jätteläskigt innan hon kom. Såklart hade vi pratats vid på telefon och hon lät trevlig och äldre, vilket var betryggande. Dessutom hade hon utbildning i första hjälpen och en slags licens som man måste ha här för att få jobba med barn, så på pappret verkade allt bra. Ändå så vet man ju inte riktigt… Min värsta föreställning var av någon anledning att barnvakten Laureen skulle dyka upp med långt, långt, stripigt, smutsigt grått hår. (Snacka om att döma efter det yttre, fy på mig.)

Klockan sju på morgonen kom så Laureen och hon uppfyllde alla mina barnvaktsdrömmar. En lagom rund kvinna med kort, välkammad frisyr, snälla ögon och uppenbart mycket förtjust i barn. Dessutom var hon mycket religiös och hade volontärarbetat för kyrkan på flera kontinenter med att bygga skolor. Bättre meritlista hade vi inte kunnat önska oss! Trygga och lyckliga kunde vi efter en stund lämna Liv med Laureen, även om det kändes skumt att bara vara två i bilen för första gången på väldigt länge.

Morgonen var som sagt tidig och väldigt vacker. Nere vid stranden låg havet nästan blankt, solen strålade och det var redan varmt. Efter att ha inväntat några försenade och svettluktande fransmän kunde vi ge oss ut med båten och så småningom var vi på väg ner i det blå. Vår divemaster var sur som en citron och simmade i rasande fart in och ut och in och ut ur det sjunkna skeppet. Trots det hade Magnus och jag en riktigt fin förmiddag med två bra dyk på vraket. På toppen av det var Liv glad när vi kom hem. Hon hade lekt, sovit, varit på stranden och ätit mängder med riskakor. Lättade och med saltstyvt hår vinkade vi adjö till Laureen och det var på vippen att jag ropade ”Gud välsigne dig!” efter henne. 

Laureen hade till och med en nystruken blus med sitt namn inbroderat, det kallar jag seriös barnvaktsbusiness.

Helt redo för ett dopp djupt ner i det blå.

Kvällsdopp

Om mindre än fyra veckor befinner vi oss återigen på svensk mark. Det känns bra, vi ser fram emot att komma hem. Energin som krävs för att orka upptäcka, utforska och ständigt förflytta sig börjar smått tryta. Oavsett det så upplever vi en underbar del av Australien nu! Första dagen här satt vi på ett ställe vid stranden och åt lunch när vi plötsligt såg delfiner. De var riktigt nära, kanske tjugo meter ut i havet. Och vilket hav sen! Runt kusten ligger idel stränder, somliga lugna, klara och perfekt för Liv att bada i. På andra håll slår enorma vågor och där stortrivs surfarna.

Inget för nybörjare gissar jag.

Vi bor lämpligt nog vid en lugn, bred och ganska folktom sandstrand och dit knatar vi framåt kvällen för att ta kvällsdopp och titta på solnedgången. Just ikväll hade vi dessutom picknick med oss och det var så underbart mysigt! Först mat, sen bad och sen kom de igen – delfinerna! Lagom tills då himlen började skifta i orange såg vi ryggfenorna på en ganska stor delfinflock. Fullkomlig idyll. 

Liv upplever resans höjdpunkt

Stolt kan jag nu berätta att vår dotter har börjat krypa. Ett tag trodde vi att hon skulle hoppa över krypningen och börja gå direkt eftersom hon helt klart föredrar det. Å andra sidan har hon varit på gång med krypandet ganska länge nu, men hon är ju trots allt snart elva månader.

Första morgonen i vår lägenhet i Busselton drog vi gardinerna från panoramafönstren och möttes av hungriga blickar från fem oblyga änder. Liv som älskar fåglar blev givetvis vild av lycka. Hon hade nyss avslutat sin frukost och var fulladdad med energi. Det var då det hände. Fast besluten om att få spana in pippisarna på så nära håll som möjligt började hon faktiskt krypa mot fönstret. Änderna stod kvar, de väntade fortfarande på krubb. Magnus och jag hejade på Liv som kröp hela vägen fram till fönstret. Liv var väldigt exalterad över änderna, men det går knappt att jämföra med hur exalterade vi var över att vår dotter till slut hade börjat krypa.

Änderna kommer förbi en sväng varje dag.

Som om det inte vore nog att ha en andfamilj som grannar! Igår fick Liv dessutom träffa Isabella igen. Isabella är Livs brittiska kompis från flighten till Sydney. Izz Wizz och hennes föräldrar var lämpligt nog också i området kring Margaret River och vi sågs för att ta en kaffe och utbyta restips. Liv och Isabella satt på en filt och testade varandras leksaker, delade riskakor och drack ur varandras muggar. Båda tjejerna var hur lyckliga som helst och därför bestämde vi att de även skulle få luncha ihop. Liv visade vad aptit innebär och Isabella visade hur man petar in majskorn, morot och pastaskruvar i munnen helt själv. Liv har ju ännu inga tänder, så hon tyckte det var lite trixigt och återgick till sin välpuréade lunch.

Det tog tre timmar att fika, men oj vad roligt Liv hade! När jag tog Isabella i famnen för att krama henne hejdå tyckte dock Liv att det var slut på det roliga. Det var inte okej att mamma kramade en annan bebis! Hon stirrade på mig med förebrående blick, underläppen började darra och sen kom gråten. Så jag lämnade tillbaks Isabella och vinkade av våra nya vänner, påmind om hur mysigt det är att umgås med nära och kära.

Före lunch...

...och efter.

En välförtjänt dålig middag

Vi frossade verkligen i fisk och skaldjur i Queensland. Sista lunchen i Noosa hittade vi ett guldställe med supergott käk. Maisie's låg vid floden i Noosaville och konstigt nog hade vi inte hittat dit tidigare. Bättre sent än aldrig! Vi satsade på en skaldjursplateau för två och mumsade länge och väl på krabba, calamari, bay bugs (vet inte vad de heter på svenska, men de är delikata), musslor och en massa annat smarrigt. Efteråt kände jag att det nog räcker med skaldjur på ett tag. Känslan var väldigt ovan och jag kände mig lätt bortskämd också som inte hade lust att sätta i mig mer godsaker utan istället var sugen på typ stroganoff och pizza. Sagt och gjort, idag blev det pizza!

Magnus grillar marulk och pilgrimsmusslor i Noosa.

Vi landade i Perth idag och efter en riktigt bra flight, måste jag nog säga. Vi ser detta mer som en mellanlandning och bor inne i stan, snarare är vid stränderna. Det blev en tidig middag och Magnus försökte minnas vart det var han var någonstans för femton år sen när han senast besökte Perth. Vi tror vi hittade dit, men vi hade svårt att hitta ett ställe som var lämpat för gäster under ett år. Jag siktade strax en griffeltavla som skyltade om stenugnsbakade gourmet-pizzor och övertalade resten av familjen om att det var stället för kvällen. Äntligen skulle min längtan efter pizza stillas!

En stund efter att vi hade beställt kom en grabb ut med en pizza för att skjutsa in den i stenugnen som stod på uteserveringen. Han såg inte alls förtroendeingivande ut. Efter att pizzan hade gräddats en stund kom han småspringande ut till ugnen igen för att titta till min middag. Han fick ett osäkert och tvivlande uttryck i ansiktet och kollade om och om igen på pizzan därinne. Sen rusade han in och kom strax tillbaka ut med en tallrik som pizzan skyfflades upp på. Vi hade beskådat det hela och mina middagsförväntningar blev lägre och lägre. Kockkillen såg ut som en bakfull morsgris som lagade mat lite på känn sådär och jag började undra ifall det hade varit möjligt att hitta ett ännu säkrare kort i menyn än just pizza?

Maten kom strax därefter till vårt bord. Min pizza hade svarta kanter och helheten var lite torr, men alla ingredienser som stod uppradade i menyn var där. Magnus måltid såg ut som en nationslunch och var en total besvikelse i alla avseenden. Hade det inte varit för att servitören sa att han aldrig någonsin hade sett en svensk tjej som inte var attraktiv så hade vi nog surat lite, men för den här gången fick det gå an. Om inte annat så är pizzasuget stillat för ett tag och jag lovar dyrt och heligt att aldrig mer bli trött på skaldjur.

Frutti di mare på rätt sätt.

Sandigt värre

Långt där borta ser man Noosa.

Helenas snälla och trevliga värdföräldrar tog idag med oss till Great Sandy Nationalpark för en härligt havssalt dag. Parken består av en till synes oändlig sandstrand och tar sig dit gör man bäst med en stöddig 4WD. På äkta aussie-manér var bilen väl lastad med picknick, kalla öl, campingstolar, ett slags tält som skydd för solen, full servis i plast och komplett matlagningsutrustning – allt för att man ska kunna ha det så bekvämt som möjligt mitt ute i det vilda.

När man kör genom mjuk sand gäller det att ta sats ordentligt och att inte ha någon i vägen.

Liv kunde inte riktigt bestämma sig för om vågorna var roliga eller lite läskiga.

Stranden var imponerande lång, bred och öde. Det var en väldigt vacker dag och vi kunde se hela Noosa därifrån. Vi badade såklart och sen satt vi i skuggan och åt och drack, snackade strunt och lekte med Liv. En underbar och skön dag som avslutades med en tupplur hemma i Noosa för hela familjen. Oslagbart! 

Saker jag saknar

Liv har en bilderbok som heter Ellen och Olle äter. På sida tre i detta litterära verk finns en bild av en ostsmörgås med gurka. Idag när vi satt och läste den för elfte gången på två dagar så kom jag plötsligt på hur gott det vore med en schysst macka med ost. Tyvärr har surdegstrenden inte nått Australien så här får man hålla tillgodo med svampigt rostbröd. Ost tror de ibland att de förstår sig på, särskilt i vinregionerna där det ofta finns små delikatessostbutiker. Tyvärr har de missuppfattat det hela. Bara osten har hål så får den kallas swiss cheese, men för en gruyere- och appenzellerälskande familj, känns det nästintill oseriöst. Osten smakar väldigt lite, helt enkelt. Men med Ellen och Olles hjälp drömde jag mig bort till nybakat bröd och ost från Wijnjas grosshandel…

Bröd och ost är såklart inte det enda vi fantiserar längtansfullt om. Byta blöja på ett skötbord vore oslagbart, snarare än på golvet. Jag saknar verkligen andra kläder än de ombyten vi har varvat i nio veckor nu. Barret börjar kännas ordentligt risigt och jag längtar ihjäl mig efter att få gå till frisören. (Tid är redan bokad.) En frontmatad tvättmaskin, ett duntäcke i ett svalt sovrum, en meny utan pommes, en joggingrunda utan oro över att trampa på en orm eller springa in i ett spindelnät… Listan kan göras lång, men samtidigt är saknaden efter de där vardagliga tingen hemma en del av tjusningen med att resa långt och länge, tycker jag.

Blöjbyte halvt utomhus. Liv bryr sig inte längre, som ni ser.

Inget man vill ha i fejset under joggingrundan. Eller någon annan gång heller, för den delen!

Detta betyder absolut inte att jag klagar, är missnöjd eller längtar hem, nej, nej! Här finns ju så många saker som vi inte kan få där hemma. Vädret, mentaliteten, jargongen, djurlivet, bara för att nämna några. Dessutom finns här babychinos! Alltså inte byxor, utan en liten kaffedito for bebisar. Liv har lärt sig att älska mjölkfluffet på våra cappucinos och istället för att sitta och skrapa fram vitt, kaffefritt fluff från vårt kaffe kan man bara beställa en babychino för några cent. Vi beställer i och för sig babychino minus chokladsås, chokladpuder och marshmallows, men Liv är så förtjust över sin lilla kopp med skummad mjölk. Själv har jag i alla fall aldrig stött på en babychino på en Stockholmsmeny, men någon kan kanske tipsa mig? Eller får jag helt enkelt se till att införa det till våren!

Det lilla Livet i Noosa

Dagarna går och vi är kvar i Noosa. Under tiden som tsunamin har svept fram över Stilla Havet och ofattbara scener utspelar sig i Japan har vi det lugnt, skönt och tryggt. De största händelserna den senaste veckan är att Liv nu kan resa sig upp själv med stöd av soffan och sätta sig upp för egen maskin. Så stor är vår värld just nu.

Vissa dagar badar vi i poolen och leker med Liv i skuggan. Eller nja, vi turas om att gå kors och tvärs över poolområdet med vår överlyckliga dotter. Vi gör lite utflykter, som senast till Coolum Beach. Det var egentligen bara ännu en fin strand, men där fanns en oväntat bra restaurang där vi lunchade. Innan dess hade vi besökt marknaden i Eumundi som var bra mycket större än vi hade förväntat oss och innehöll tingeltangel och korv med bröd i motsvarande mängd. Vi köpte två ananaser, det var allt. Magnus var lite frestad att köpa en röd och vit prickig outfit till Liv. Den var verkligen jättesöt, men Liv själv var föga imponerad. Oavsett så satte jag, den hushållande modern, stopp för köpet. Precis som allting annat i det här landet var de gulliga flickkläderna löjligt dyra. Hur mycket kan man begära betalt på en marknad i bushen!? I Australien verkar finanskrisen ha svept spårlöst förbi för allt är faktiskt jättedyrt. 

Seriöst pappa, den här hatten är faktiskt jättetöntig!

Vårt liv på resande fot kommer att fortsätta så här i en vecka till. Därefter ska vi påbörja vårt äventyr i Western Australia! Det tar en hel del tid att planera, undersöka och boka, men rutten börjar ta form. Vi landar i Perth och ska sedan utforska sydvästhörnet i ett par veckor. Avslutningsvis åker vi till Ningaloo, en avlägsen pluttort mellan korallrev och öken, innan vi sedan åker hem. Men än återstår många stapplande bebissteg, mysiga stränder, rykande grillmiddagar och ljumma dagar som bara kommer och går i det stora landet down under. 

Världens dyraste välling

Det fanns en tid då vi trodde att Liv aldrig skulle lära sig att tycka om välling. Denna ursvenska dryck som får småttingarna att sova så gott, så gott… Inga tillstånd är ju statiska, så rätt som det var gillade Liv att dricka välling innan hon skulle sova på kvällen. Så småningom älskade hon det! Sedan åkte vi iväg på vår resa. Vällingförrådet i packningen var ansenligt, men inte outsinligt och vi visste att den skulle ta slut någonstans längs vägen.

Den 18 februari skickade Livs mormor ett paket till oss innehållande tjugo liter välling. Det var adresserat till vårt hotell i Sydney men dök aldrig upp under tiden som vi bodde där. Vi hade lite halvpanik över att Liv inte skulle vilja gå och lägga sig utan välling så vi hängde allt som oftast i receptionen och undrade om inget paket hade kommit? Men nej, vi lämnade stan utan välling och utan att ha en aning om ifall paketet över huvud taget hade kommit till Australien.

Dagar av ovisshet följde. Australia Post kunde inte säga vart paketet fanns och Posten därhemma kunde inte heller spåra vår efterlängtade välling. Liv brydde sig inte, hon klunkade australiensk ersättning istället och somnade som en stock. Vi hade i princip gett upp och antagit att den kinkiga australienska tullen hade kastat alltsammans, när vårt hotell i Sydney meddelade att paketet hade kommit och att det var på väg till Queensland. Lycka!

Idag fick vi så äntligen paketet! Det var givetvis fullt av välling, men även lite smått och gott hemifrån fanns däri. Lite godis, nån tidning och ett par små leksaker till Liv. Det var väldigt mysigt och roligt att få paket! Framförallt fick Liv en stor flaska god välling innan läggdags som hon slurpade i sig på nolltid. Men det är klart hon gillade det! Så dyra droppar har hon aldrig fått, för att skicka tjugo liter välling tvärs över klotet är minsann inte gratis. (Klart värt vartenda öre dock!)

Till och med lådan var rolig!

För att vara på säkra sidan hade vi adresserat paketet till Helena, för vi tänkte det vore bättre med en fast adress. Dagen innebar alltså en åktur till Wurtulla där vi även fick träffa Helenas värdföräldrar. De hade planerat en väldigt trevlig lunchutflykt för oss! Vi fick åka limousin och första stoppet var vid en vacker utsiktsplats där vi åt förrätt som Scott grillade à la minute. Det är så underbart typiskt australienare! God mat i vacker natur och varför inte på en helt vanlig onsdag!? Efter att huvudrätten också hade intagits på en trevlig restaurang var Liv rätt trött, men hon ville inte sova i limousinen, nixpix! Hon visste förmodligen att det fanns välling hemma hos familjen Kidston och grät nästan hela vägen tillbaks. Lilla stackaren.

Lunch i det gröna, the aussie way.

Här har ryktet om vällingen nått Livs öron.

Pappa, är vi framme snart!?

Jag avslutar detta inlägg med två innerliga tack: Ett till mormor och morfar och ett till Scott och Robyn. Tack, tack!

Faunafreaks

Som ni nog har märkt så tycker vi det är kul med vilda djur och vi lägger lite tid på att titta efter både fågel, fisk och mittemellan. Vårt djurspanarfacit var särskilt bra under måndagens utflykt till Maleny som ligger en bit inåt landet från Noosa. Därifrån får man vacker utsikt över Glasshouse Mountains och där finns en del förträffliga små vandringar att gå. Australien måste ha miljontals vandringsleder och promenadstigar! De är bjuder ofta på glimtar av djurliv, är väl skyltade och det finns ofta bra information om geologi, flora och fauna längs vägen. Sånt älskar jag och Magnus - Go Aussie!

Liv och jag framför Glasshouse Mountains.

Det började med en kokaburra. Jag hörde ett skumt läte, tittade upp och såg den karaktäristiska fågeln sitta där på en gren. Vi hade ännu inte lyckats se den australienska nationalfågeln så det var väldigt kul. En stund senare var det dags för hjärtklappning. Självklart ännu en orm, vad annars! Magnus gick rakt förbi utan att se den, så blickstilla och så väl kamouflerade är ormarna. Verkligen häftigt, men jag var lite nervös. Senare fick vi veta att den var en helt ofarlig green tree snake.

Vi lunchade på puben i Mapleton och vid parkeringen hörde vi oljud från träden. Det var svarta kakaduor! Jättestora papegojfåglar som för ett förfärligt liv och skräpar ner. De är tydligen inte så vanliga, så det var väldigt skoj. Dagen toppades med ett antal gulliga rainforest wallabies som är den minsta känguruarten, ungefär så stor som en rejäl hare. Vi såg dem flera gånger under vår promenad och de var inte särskilt skygga, men det var ändå svårt att få bra foton i den dunkla regnskogen. Det finns dock bildbevis på wallabies och alla de andra djuren som vi såg, ifall ni inte tror mig! Jag inser ju att inte alla är lika nördigt intresserade av skogar och kreatur som vi är, så därför ska ni slippa bilder på dem åtminstone. Men ändå, håll med om att naturen är underbar!?

Äkta pubmeal - bangers and mash!

En regnig helg

Gosig va!?

Helgen har varit härlig – det har varit molnigt och regnat en hel del! Jag måste erkänna att jag tyckte våra första dagar här i Noosa var lite väl varma, så väderomslaget var välkommet. Vi har även haft trevligt sällskap av Helena som har bott hos oss i helgen.

När jag var i Noosa för elva år såg jag för första gången vilda koalas. De små gosedjuren satt i eukalyptusträden vid nationalparkens början. Sedan dess har en del förändringar har gjorts i parken, med större parkering, breddade stigar och tjusigare skyltar, men koalorna sitter kvar i sina träd. Det är verkligen ett sött djur! Man får lust att klättra upp i trädet och krama den lilla nallen. De sitter bara där och sover lugnt under tiden som flockar av turister pekar och fotar och säger ”åååh!”.

Vi har tillbringat några timmar i parken den här helgen. Det var till och med vackrare än jag minns det från mitt förra besök här! Underbar skog, härliga dofter, piskande vågor, och långa, ensliga stränder. Så mycket frisk luft och traskande krävde såklart några goda måltider, så grillen har gått varm hela helgen. Vi har det så bra här att vi överväger att förlänga vistelsen med ytterligare en vecka. 

Alexandria Beach välkomnar naturister, men idag var det lite väl blåsigt för att kuta runt näck på en strand.

Flickorna Rylander

Japp, vi ääälskar Noosa!

Skam på torra land

Igår flydde vi värmen och solen och åkte iväg för att shoppa i utkanten av Noosa. Som vanligt drog Liv längsta strået, hon fick både ett par svala, fina byxor, en rosa baddräkt, en badanka, några par strumpor och ett helt gäng haklappar. Själv fick jag en ny bikini, jag har ju haft samma så länge att det börjar bli svårt att hålla reda på vilka strandbilder som tillhör vilken semester. Magnus ville också ha nya badbrallor men hittade inga och som kompensation fick han fick fritt spelrum hos fisk- och skaldjurshandlar’n. Det slutade med ett dussin ostron, en fin marulksfilé, pilgrimsmusslor och enorma räkor i mängder (hans senaste fetisch).

Shoppingcentret var underbart tyckte Liv med sina oändliga korridorer att snubbla runt i.

Höjdpunkten var nog ändå besöket på Woolies, då Liv åkte kundvagn för första gången.

Det var först på kvällen som vi började fundera över hur mycket vi tyckte om ostron egentligen. Kilpatrick är ju en sak, men naturella ostron tycker ju många smakar mest som en slemmig kallsup. Jag hade bestämt för mig att jag minsann tyckte om ostron och slurpade i mig några. Jag fick bubbel till och tyckte det var helt okej även om jag nog tyckte att ett halvt dussin kändes som ganska många. Magnus däremot konstaterade rätt snabbt att ostron inte var hans grej. Så där satt vi med ett rejält antal pinfärska, jättefina och inte helt billiga ostron som ingen ville äta upp. Jag googlade gratinerade ostron bara för att konstatera att vi inte hade nånting i köket som kunde piffa upp de stackars delikatesserna. Motvilligt tog jag de kvarvarande ostronen, packade dem väl i plastpåsar och tog avsked av de förnämliga skaldjuren. Vi kastade ostronen i soptunnan. Då jag är en person som avskyr att kasta mat så kändes det förfärligt jobbigt. Ska jag skämmas?

Delikatess eller dumheter?

Jo förresten, så här ser det ut i Noosa. Inte så pjåkigt va!?

Kusinträff

Stor- och lillkusin

När Liv var knappt tre månader åkte hennes äldsta kusiner, Katarina och Helena, iväg på utbytesår. En for till staterna och den andra down under och vi vore ju inte släktingar värda namnet om vi inte passade på att träffa Aussie-Helena nu när vi är här! Helena hade gett oss en noggrann vägbeskrivning men vi körde ändå lite fel. När vi till slut kom fram till 43 Boolagi drive i Wurtulla stod både garageporten och dörren öppen. Vi knackade ändå. Ingen kom så vi ropade in i huset. Inget svar. Vi hörde att tv:n stod på och ropade några gånger till, lite högre, men fortfarande ingen respons. Villrådig gick jag tillbaks till bilen för att titta till Liv som fortfarande sov i baksätet. Just som jag stod där med ändan ut genom bakdörren rullade en annan bil in på uppfarten. Ur bilen hoppade en solbränd Helena som kastade sig om min hals.

Det var en Helena som var äldre än när jag sist såg henne. Hennes uppenbara glädje över att se någon hemifrån för första gången på väldigt lång tid, smittade av sig och vi grät båda en skvätt. Helenas egna reflektioner över att plötsligt se oss stå på hennes garageuppfart var att hennes två världar kolliderade. Perfekt beskrivning tycker jag, läs mer om detta på Helenas blogg!

Helena visade oss sitt hus och Liv visade alla tricks hon lärt sig sen kusinerna sågs sist. Under tiden leddes vårt samtal in på matkulturen i det här landet. Ingen av oss var impade av vad aussies äter. Korv, kött, pommes och pumpa – det är vad de lever på här konstaterade vi. Samtalsämnet gjorde oss alla fyra sugna på en god och bra lunch och vi åkte iväg för att spisa i havsbrisen.

Vi hade en väldigt lugn och mysig dag. Helena pratade roligt med sitt aussie-lingo och smått anglofierade svenska, men Liv älskade henne av andra anledningar. Hon hade fina armband som var smaskiga att tugga på, hon skojade och lekte tittut och hon höll Liv i händerna så att hon kunde gå omkring. Det är så man vinner lilla damens hjärta nu för tiden, genom att gå fram och tillbaka, fram och tillbaka… 

Liv och Helena smider planer inför helgen då vi ska ses igen!