Ettåring på hemmaplan

När vi bokade våra flygbiljetter hade jag som krav att vi skulle vara hemma i god tid till Livs födelsedag. Jag ville absolut fira hennes första födelsedag hemma hos oss. Alltså landade vi på Arlanda med åtta dagars marginal och jag måste nog säga att det var skönt att ha lite tid på sig att göra lite mysigt hemma, köpa presenter och baka tårta.

När vi kom hem möttes vi av dammråttor i hörnen och trötta gamla julgranar ute på balkongen. Det märktes verkligen att vi hade varit borta länge! Trots det var det underbart att komma hem. Att kunna fylla kylskåpet ordentligt, att sova i egen säng, att få tillgång till alla sina kläder och prylar – det var verkligen efterlängtat! Dessutom var det väldigt roligt att träffa vänner och att bara känna sig som hemma, i ett vårvackert, soligt och varmt Stockholm. Liv tyckte också det var toppen att vara hemma! Hennes reaktion vid hemkomsten var stillsam. Hon tittade storögt och sa ”Titta!” säkert hundra gånger, men i övrigt var det ingen större dramatik. Jag är ganska säker på att hon kände igen sig och var glad, men hon tog det med ro.

Efter att nu ha varit hemma i två veckor känns det nästan som om vi aldrig har varit borta. Det är otäckt hur snabbt man faller tillbaks in i gamla hjulspår! Men inte sällan har vi tittat på våra foton och pratat minnen från resan och då känns det tydligt att vi alla tre bär på en liten skatt, i form av minnet från den fantastiska bebiresan.

Livs första födelsedag blev också ett kärt minne. På morgonen väckte vi vår lilla sömntuta till dotter med sång, ballonger, presenter och gröt på sängen. Hon tyckte att det var en väldigt konstig, men rolig, morgon. Det skulle bli ännu roligare senare under dagen! Liv fick träffa fyra av sina bebiskompisar på en och samma gång hemma hos Lina och Elsa. Liv var äldst, men Svante skrämde ändå henne lite. Han har lärt sig tuffa tag av sin storebror och kröp klart snabbast av alla. Elsa var en finfin värdinna och lånade gärna ut sina leksaker och barnstolen i köket. Mathilda var också med och henne har Liv känt sen hon var sisådär fyra dagar gammal. Hon hade verkligen växt till sig och blivit ännu mer skojig, busig och glad sen sist! Liv tränar för fullt på att säga hennes namn och hon kallas nu för Matata, vilket inte är så illa väl? Dessutom var Emil med. Emil föddes när vi var i Nya Zeeland och det var första gången vi fick nöjet att träffa denne söte lille knatte.

Från vänster: Mathilda, Emil, Svante och Elsa. Liv kryper i förgrunden.

Givetvis bjöd vi på tårta och Liv tog verkligen för sig! Hon mosade i sig vispad grädde och jordgubbar med våldsam aptit och eftersom jag hade glömt haklapp så kunde det ju bara sluta på ett sätt. Jag lät henne hållas, det var ju ändå hennes födelsedag!

Dagen efter fortsatte firandet för då kom mormor, morfar, moster och Henrik på besök. De hade inte träffat Liv sen i julas och i början hade hon nog aningen svårt att komma ihåg dem, men efter fem minuter var hon bästis med dem allihop. Liv hade en fantastiskt rolig helg! Det fanns alltid någon som ville leka! Å andra sidan glömde hon helt bort att hon var hungrig och alla våra försök att få i Liv någon mat var förgäves (utom när hon fick vispad grädde). Men presenter fick hon i alla fall! Jättefina presenter i mängder. Favoriterna verkar vara den vita dockvagnen i trä som är perfekt att knata runt med hemma och de söta handdockorna av katterna Iris och Iben som moster hade stickat helt själv. Dessutom hade det kommit present från morbror och Carla i USA och prylarna därifrån går ju inte av för hackor…

Jag låter Livs ettårsfirande utgöra slutet på den här episoden av bebiresan. Kanske återkommer bloggen nästa gång det är dags att packa väskan. Oavsett om det blir en weekend eller jorden runt så finns det ju alltid något att berätta när man reser med en liten tjej. Och en liten tjej är just vad vi har, nu är hon faktiskt ingen bebis längre!

Sista dagen

Ikväll flyger vi hem. Våra fjorton veckor har varit underbara, roliga och fina, men nu har resan kommit till en ände. Man brukar ju säga att tiden går långsamt när man har tråkigt, men den går verkligen långsamt när man fyller sina dagar med nya upplevelser och intryck. Därför känns det som en evighet sen vi var i Nya Zeeland och ännu mer avlägsen är den tidiga morgon då vi åkte hemifrån. Vi satt där i taxin åkande genom ett kallt, mörkt, vintervitt Stockholm, fulla av förväntan. Nog var jag lite nervös också! Jag var orolig för hur Liv skulle reagera och för att hon inte skulle tycka att det var roligt alls att resa.

Idag vet jag med säkerhet att hon har haft roligt! Hon har varit trött, arg och ledsen ibland, men vilken bebis är inte det då och då? Jag är övertygad om att vår lilla dotter har uppskattat sina strapatser med mamma och pappa och att även hon har tyckt det har varit spännande med alla djur, vågor, dofter, skogar och stigar. Hon har varit frisk, pigg och glad. Hon har lärt sig krypa, stå och gå och hon har sagt sina första ord. Hon har provat på ny mat och hon har fått bada massor. Och hon har somnat gott, i otaliga sängar och vaknat glad och pigg nästan var eviga morgon. Nästan i alla fall… Men som sagt, vilken bebis har inte en dålig natt ibland?

Det återstår egentligen bara en spännande upplevelse till. Det är Livs reaktion när vi kommer hem och hon får se sitt rum, sin säng och sina saker. Kommer hon känna igen sig? Kommer hon att bli glad och skrika av glädje eller kommer hon att titta undrande omkring sig? Om det skriver jag i nästa inlägg, hemifrån Stockholm.

Även en väldigt liten person kan vara full av upptäckarglädje.

Hello white baby!

Jag gick hårt åt stackars Australien sist… Nu har vi tillbringat något dygn i Singapore och jag känner redan hur besvikelsen ger vika för de fantastiska minnen som vi har från våra två månader down under. Jag älskar Australien, utan tvekan, och jag hoppas att jag får resa dit ännu en gång i mitt liv.

Vi hade en supermysig stranddag i Cottesloe innan vi lämnade Australien. Ett fint sista minne!

Tur man har pappa (och en häst?) att hålla sig i, i vimlet i Singapores tunnelbana

Här i Singapore ägnar vi våra sista dagar på bebiresan åt att ta semester från resandet. Låter kanske lite dekadent, men jag tycker det känns helt rätt att passa på att slappa vid poolen och gå ut på stan för att äta eller möjligen shoppa. Vi gjorde ett shoppingförsök i lördags och det var fullständigt utmattande. Vi skulle ha valt en vardag istället, det var bara så vansinnigt mycket folk överallt. Liv blev alldeles vimmelkantig, stackarn. Asiater är ju dessutom som galna i blonda småbarn och alla ska vinka och busa och peta på Liv. Vissa går sonika fram och lyfter Liv ur famnen på mig eller Magnus för att själva få hålla det söta, vita, lilla barnet. Det gillar hon inte. Oftast korvar hon sig undan och inte sällan börjar hon storgråta. De vill verkligen bara väl, men vi brukar försöka sätta stopp för denna välvilja utan att trampa på deras asiatiska, välpedikyrerade tår.

En mycket hängiven beundrare på hotellet.

Och ytterligare tre som ville lägga beslag på Liv.

Tillslut blev det lite mycket med alla beundrare tyckte Liv, så nu vägrar hon lämna hotellrummet utan att gömma sig bakom ett par rejäla solbrillor.

Vi tänker mycket på allting vi ska göra när vi kommer hem och samtidigt som det är jätteskönt i Singapore så känns vistelsen här som en transportsträcka. Det ska bli skönt, mysigt och roligt att komma hem. I morgon kväll sätter vi oss på flyget och jag är faktiskt lite nervös för det, med tanke på förra långflygningen… Alla ni där hemma måste hålla tummarna stenhårt för att Liv somnar gott i sin flygsäng! Hoppas att hon inte har växt ur sängen förresten…?

Dags att dra

Bakom de där höga barrträden bor vi.

Vi har återvänt till Perth och tillbringar de sista dagarna vid stranden i Cottesloe som ligger en bit från stan. Idag tröttnade vi rejält på Australien. Ganska bra tajming med tanke på att vi ska flyga härifrån i övermorgon. Hur underbart det här landet än är, kan jag inte hjälp att känna mig besviken på australiensarna. Från mina år som bosatt i det här landet har jag ett minne av dem som ett mycket tillmötesgående, hjälpsamt, tillbakalutat och serviceinriktat folk. Tyvärr är det inte en uppfattning jag håller fast vid längre. Alltför många gånger har vi råkat ut för dålig service, ännu sämre undanflykter, tjurighet och en stolthet och patriotism som är totalt onyanserad.

Ta Ningaloo Reef till exempel. Visst, det är ett okej korallrev med valhaj som sin huvudattraktion. För övrigt är själva platsen ganska ointressant och inget ställe man åker till enbart för dess skönhet. Det är en överdrift att sälja in det som paradiset på jorden och det är, enligt oss, ett klart överskattat ställe. Trots det tar man hutlöst betalt för att komma dit, bo där och vara där. På så sätt kan det aldrig bli annat än dålig valuta för pengarna, för hur fina valhajarna än är så kommer turisterna alltid att känna sig lurade och utnyttjade. Finare koraller, rikare marint djurliv och bättre dykning finns på åtskilliga platser i världen, till en bråkdel av kostnaden. Vi har tyvärr samlat på oss flera liknande exempel under resans gång.

Även om man har utrymme att ta rejält betalt för saker och ting och mängder av världsberömda turistattraktioner så behöver man inte tappa sin ödmjukhet, sitt servicemind och sin förmåga att beklaga och be om ursäkt. Det här unika och slående vackra landet har tappat poäng gång på gång under vår fina resa, mycket på grund av någon slags genomgående take-it-or-fuck-off-mentalitet (ursäkta). Idag tog poängbufferten slut och vi längtar till Singapore där man får vänligt, ödmjukt bemötande och valuta för pengarna.

Den här dagen kommer trots allt att bli ett kärt minne, tack vare vår fantastiska lilla dotter. Efter att ha hållit oss sällskap vid middagsbordet, där hon glatt petade i sig små bröd- och ostbitar, tog Liv sina allra första, stapplande steg helt själv. Hon gick inte långt eller mycket, men hon gick själv och alla tre jublade vi högt över den bedriften. 

Duktig tjej, stolt mor. Vid fyren i Exmouth (som för övrigt är en håla).

Resans roligaste dag

Precis så här såg det ut! Bilden är hämtad från Ningaloo Reef Dive's hemsida.

Den senaste veckan har jag lyckats hinna med att snorkla med delfiner, dyka på revet utanför västkusten plus snorkla med mantor. Verkligen underbara upplevelser, men det jag såg mest fram emot var mötet med valhajarna. I fredags gav jag och Magnus oss iväg för detta storslagna möte efter att ha vinkat hejdå till Liv och hennes engelska, snälla barnvakt. Vädret var inte alls bra, det blåste och vågorna gick otäckt höga. Efter en kvart blev den första passageraren sjösjuk och under dagens lopp skulle samma tillstånd infinna sig hos minst hälften av oss. Vissa låg pall hela dagen och såg inte skymten av valhajen medan andra, som jag själv, hängde över relingen i två minuter och mådde sen bra igen.

Det var ord och inga visor på båten. Det gällde att vara disciplinerad, uppmärksam och att snabb i vändningarna, annars skulle det helt enkelt bli för riskfyllt. Det var mycket en lång dag ute på havet som fick mig att fnysa åt alla som låter sig imponeras av The Deadliest Catch. Några långa timmar passerade innan vi hittade en valhaj, men när vi äntligen fick beskedet om att det var dags att hoppa i, återvände energin plötsligt till det något slagna gänget på Encounter II. Besvikelsen blev lika påtaglig när den efterlängtade valhajen dök i samma stund som vi hoppade i. Det började kännas rätt hopplöst och folk fortsatte att må illa i sjögången. Efter en lång, seg väntan syntes valhajen till igen och vi gjorde oss redo.

Den gången blev det bingo! Vi var i vattnet säkert fem gånger och gjorde långa (utmattande) simningar med den sex meter långa valhajen. Den var absolut magnifik! Det var ett så vackert djur där den simmade fridfullt i det djupa, klara havet. Jag blev smått religiös och adrenalinstinn på en och samma gång av att simma där med världens största fisk. Vi har haft en alldeles underbar resa, men detta var den roligaste dagen av alla. Det var verkligen alldeles fantastiskt!

Sista gången vi hoppade i orkade jag inte hänga med valhajen hela vägen, men jag vinkade adjö till den när den försvann bort i det blå. Jag hoppas att jag får möjligheten att uppleva detta igen, men med största sannolikhet kommer jag aldrig tillbaks till Ningaloo Reef. 

Jag har faktiskt inga bilder från valhajsdagen, så istället får ni denna härliga bild från Salmon Beach på sydkusten.

Remote

I tisdags inleddes resans sista äventyr. Vi har flugit ungefär hundra mil norrut från Perth och landat i lilla, lilla Coral Bay. Vyn från flygplansfönstret var ungefär densamma under de två timmar vi flög. Torr röd jord, lite buskar här och där, någon enstaka grusväg och ett fåtal samlingar med hus ute vid kusten. Detta är Western Australia, en gigantisk och mycket glesbefolkad stat.

Från flygplatsen körde vi i en timme och en kvart på en sprikrak väg genom absolut ingenting. Det är knastertorrt och solen lyser obarmhärtigt över den lågbevuxna bushen. Coral Bay ligger såklart vid kusten, i princip direkt vid ett korallrev och stället består av några campingar, ett dykcenter och jordklotets dyraste matbutik. Allt är förresten snordyrt här. Vi bor alltså på en camping, visserligen i en fin och fräsch lägenhet, men ändå en camping. Vi har hyrt en risig gammal bil och vi kommer inte bli direkt feta den här veckan. Ändå blir det resans odiskutabelt dyraste vecka och allt beror på att vi är så vansinnigt långt borta från allt annat så att det helt saknas konkurrens och alla varor som finns här har fått transporteras långt, långt. Till saken hör väl också att det är så väldigt lite folk här, så de stackare som kommer förbi måste man krama ur varje slant man kan få, annars går det inte ihop i slutänden.

Vad i hela friden gör vi då här mitt ute i ingenting? Jo, vi ska göra några dyk ute i Ningaloo Marine Park, men framförallt ska vi ta oss en titt på världens största fisk, valhajen. Detta är en av de fåtal platser i världen som man kan se valhaj. Utöver valhajsupplevelsen så är det faktiskt en härlig känsla att vara på en så avlägsen plats, vid en vacker strand och ett välbevarat korallrev. Den känslan varar tills man ska öppna plånboken, för då gör det väldigt, väldigt ont att vara i Coral Bay.    

Om man inte dyker är det stranden som gäller. Från morgon...

...till kväll.

Hölass med Farmer Dan

Vi har varit utan uppkoppling i några dagar, men är nu åter i civilisationen (nåja, det bor tvåtusen personer i Exmouth). Här kommer äntligen några inlägg med nyheter ifrån oss.

Förra helgen spenderade vi i pluttsamhället Pemberton. Det är en gammal timmerstad, vilket är helt logiskt eftersom karriträden (det tredje högsta trädet i världen) växer sig extremt höga och spikraka över allt i omgivningarna. Vi bodde väldigt mysigt i en stuga på en liten gård. På morgonen var man välkommen att åka hölass runt på gården och mata alla djuren tillsammans med Farmer Dan. Alla tre tyckte det var väldigt kul så vi åkte hölass två dagar i rad. Liv hade många favoriter bland djuren! Själva åkandet bakom traktorn var nog nästan det roligaste, hon hoppade upp och ner så fort kärran började rulla. Korna var också en solklar favorit. Det har varit extremt torrt och varmt under lång tid och nästan hela WA är desperata efter regn. Alltså fanns det i princip inget gräs alls i hagen, så kossorna fick ganska mycket hö. När vi skulle mata ankorna blev det lite för mycket tyckte Liv. De var väldigt glupska och fräcka de där ankorna! 

Liv önskar sig en traktor i ettårspresent. En riktig.

Vi har såklart också sett vilda fåglar, både stora och små. På väg till Pemberton såg vi emu vid flera tillfällen, vilket var himla skoj! Det är som en struts fast lite mindre och den är väldigt ful med sina stygga ögon och flottiga fjäderdräkt. Ingen favorit alltså, men ändå ett nytt och underligt djur att lägga till samlingen.

Magnus har tagit den här fina bilden på kookaburran.

Surfmecka

Vem hade inte velat surfa här? (Obs, detta är de små vågorna.)

I Margaret River ägnar man sig åt två saker, nämligen vinproduktion och surfing. Våg-, kite- eller vindsurfing, det är bara att välja och hitta sin strand. En helt vanlig dag kan man följa en strid ström av människor som barfota och med surfbrädan under armen knatar nedåt vattnet. Alla surfar, tjejer, killar, åtta till åttio, arbetarklass som överklass. För mig är denna livsstil extremt exotisk och irriterande lockande. Men säg den svenska tjej som inte tittar lite extra länge efter en solbränd surfare med tovigt hår och Billabongrumpa? Till och med Magnus som har svurit på att aldrig ha flip-flops beslutade sig för att införskaffa ett par efter att han sprungit på ett gäng uppenbarligen assköna surfare.

Så coolt så jag nästan dör.

Även om jag aldrig ens har testat en boogieboard så fattar jag att det måste vara en surfares våta dröm att få hänga här. Vågorna är inte att leka med. Jag inser att det inte är i Margaret River jag ska testa surfing för första gången så därför får jag att stå och glo på stranden och avundas den sköna livsstilen som de där människorna verkar ägna sig åt.

På vingård känner vi oss mycket mer hemma.

Och på stränder utan vågor. Jodeladihooo!

Livs elvamånadersdag

Liv blev elva månader härom dagen. Det kändes extra speciellt eftersom det är sista gången vi firar månadsfödelsedag, nästa gång är ju ettårsdagen! Så här tillbringade vi denna bemärkelsedag.

Vi åkte ut till den sydvästligaste udden i WA, Cape Leeuween. Där möts två hav och det blåser jättemycket, alltså är vågorna helvilda.

Lunchen avslutades med en bamsig babychino till Liv.

Sen åkte vi och tittade på ännu en fin strand.

Men för omväxlings skull så tog vi oss en tur i skogen också. (Här såg vi resans tredje orm.)

Det här kängurugänget kunde inte ens Liv motstå.

Också avslutade vi med bad på stranden såklart. Mysig dag va!?

Halleluja för Laureen

I söndags gjorde vi resans första dyk. Det var ett vrakdyk dessutom, vilket var första gången i mitt liv. Eftersom bebisar inte är särskilt lämpligt sällskap på en dykbåt så hade vi ordnat barnvakt till Liv. Det var jätteläskigt innan hon kom. Såklart hade vi pratats vid på telefon och hon lät trevlig och äldre, vilket var betryggande. Dessutom hade hon utbildning i första hjälpen och en slags licens som man måste ha här för att få jobba med barn, så på pappret verkade allt bra. Ändå så vet man ju inte riktigt… Min värsta föreställning var av någon anledning att barnvakten Laureen skulle dyka upp med långt, långt, stripigt, smutsigt grått hår. (Snacka om att döma efter det yttre, fy på mig.)

Klockan sju på morgonen kom så Laureen och hon uppfyllde alla mina barnvaktsdrömmar. En lagom rund kvinna med kort, välkammad frisyr, snälla ögon och uppenbart mycket förtjust i barn. Dessutom var hon mycket religiös och hade volontärarbetat för kyrkan på flera kontinenter med att bygga skolor. Bättre meritlista hade vi inte kunnat önska oss! Trygga och lyckliga kunde vi efter en stund lämna Liv med Laureen, även om det kändes skumt att bara vara två i bilen för första gången på väldigt länge.

Morgonen var som sagt tidig och väldigt vacker. Nere vid stranden låg havet nästan blankt, solen strålade och det var redan varmt. Efter att ha inväntat några försenade och svettluktande fransmän kunde vi ge oss ut med båten och så småningom var vi på väg ner i det blå. Vår divemaster var sur som en citron och simmade i rasande fart in och ut och in och ut ur det sjunkna skeppet. Trots det hade Magnus och jag en riktigt fin förmiddag med två bra dyk på vraket. På toppen av det var Liv glad när vi kom hem. Hon hade lekt, sovit, varit på stranden och ätit mängder med riskakor. Lättade och med saltstyvt hår vinkade vi adjö till Laureen och det var på vippen att jag ropade ”Gud välsigne dig!” efter henne. 

Laureen hade till och med en nystruken blus med sitt namn inbroderat, det kallar jag seriös barnvaktsbusiness.

Helt redo för ett dopp djupt ner i det blå.

Kvällsdopp

Om mindre än fyra veckor befinner vi oss återigen på svensk mark. Det känns bra, vi ser fram emot att komma hem. Energin som krävs för att orka upptäcka, utforska och ständigt förflytta sig börjar smått tryta. Oavsett det så upplever vi en underbar del av Australien nu! Första dagen här satt vi på ett ställe vid stranden och åt lunch när vi plötsligt såg delfiner. De var riktigt nära, kanske tjugo meter ut i havet. Och vilket hav sen! Runt kusten ligger idel stränder, somliga lugna, klara och perfekt för Liv att bada i. På andra håll slår enorma vågor och där stortrivs surfarna.

Inget för nybörjare gissar jag.

Vi bor lämpligt nog vid en lugn, bred och ganska folktom sandstrand och dit knatar vi framåt kvällen för att ta kvällsdopp och titta på solnedgången. Just ikväll hade vi dessutom picknick med oss och det var så underbart mysigt! Först mat, sen bad och sen kom de igen – delfinerna! Lagom tills då himlen började skifta i orange såg vi ryggfenorna på en ganska stor delfinflock. Fullkomlig idyll. 

Liv upplever resans höjdpunkt

Stolt kan jag nu berätta att vår dotter har börjat krypa. Ett tag trodde vi att hon skulle hoppa över krypningen och börja gå direkt eftersom hon helt klart föredrar det. Å andra sidan har hon varit på gång med krypandet ganska länge nu, men hon är ju trots allt snart elva månader.

Första morgonen i vår lägenhet i Busselton drog vi gardinerna från panoramafönstren och möttes av hungriga blickar från fem oblyga änder. Liv som älskar fåglar blev givetvis vild av lycka. Hon hade nyss avslutat sin frukost och var fulladdad med energi. Det var då det hände. Fast besluten om att få spana in pippisarna på så nära håll som möjligt började hon faktiskt krypa mot fönstret. Änderna stod kvar, de väntade fortfarande på krubb. Magnus och jag hejade på Liv som kröp hela vägen fram till fönstret. Liv var väldigt exalterad över änderna, men det går knappt att jämföra med hur exalterade vi var över att vår dotter till slut hade börjat krypa.

Änderna kommer förbi en sväng varje dag.

Som om det inte vore nog att ha en andfamilj som grannar! Igår fick Liv dessutom träffa Isabella igen. Isabella är Livs brittiska kompis från flighten till Sydney. Izz Wizz och hennes föräldrar var lämpligt nog också i området kring Margaret River och vi sågs för att ta en kaffe och utbyta restips. Liv och Isabella satt på en filt och testade varandras leksaker, delade riskakor och drack ur varandras muggar. Båda tjejerna var hur lyckliga som helst och därför bestämde vi att de även skulle få luncha ihop. Liv visade vad aptit innebär och Isabella visade hur man petar in majskorn, morot och pastaskruvar i munnen helt själv. Liv har ju ännu inga tänder, så hon tyckte det var lite trixigt och återgick till sin välpuréade lunch.

Det tog tre timmar att fika, men oj vad roligt Liv hade! När jag tog Isabella i famnen för att krama henne hejdå tyckte dock Liv att det var slut på det roliga. Det var inte okej att mamma kramade en annan bebis! Hon stirrade på mig med förebrående blick, underläppen började darra och sen kom gråten. Så jag lämnade tillbaks Isabella och vinkade av våra nya vänner, påmind om hur mysigt det är att umgås med nära och kära.

Före lunch...

...och efter.

En välförtjänt dålig middag

Vi frossade verkligen i fisk och skaldjur i Queensland. Sista lunchen i Noosa hittade vi ett guldställe med supergott käk. Maisie's låg vid floden i Noosaville och konstigt nog hade vi inte hittat dit tidigare. Bättre sent än aldrig! Vi satsade på en skaldjursplateau för två och mumsade länge och väl på krabba, calamari, bay bugs (vet inte vad de heter på svenska, men de är delikata), musslor och en massa annat smarrigt. Efteråt kände jag att det nog räcker med skaldjur på ett tag. Känslan var väldigt ovan och jag kände mig lätt bortskämd också som inte hade lust att sätta i mig mer godsaker utan istället var sugen på typ stroganoff och pizza. Sagt och gjort, idag blev det pizza!

Magnus grillar marulk och pilgrimsmusslor i Noosa.

Vi landade i Perth idag och efter en riktigt bra flight, måste jag nog säga. Vi ser detta mer som en mellanlandning och bor inne i stan, snarare är vid stränderna. Det blev en tidig middag och Magnus försökte minnas vart det var han var någonstans för femton år sen när han senast besökte Perth. Vi tror vi hittade dit, men vi hade svårt att hitta ett ställe som var lämpat för gäster under ett år. Jag siktade strax en griffeltavla som skyltade om stenugnsbakade gourmet-pizzor och övertalade resten av familjen om att det var stället för kvällen. Äntligen skulle min längtan efter pizza stillas!

En stund efter att vi hade beställt kom en grabb ut med en pizza för att skjutsa in den i stenugnen som stod på uteserveringen. Han såg inte alls förtroendeingivande ut. Efter att pizzan hade gräddats en stund kom han småspringande ut till ugnen igen för att titta till min middag. Han fick ett osäkert och tvivlande uttryck i ansiktet och kollade om och om igen på pizzan därinne. Sen rusade han in och kom strax tillbaka ut med en tallrik som pizzan skyfflades upp på. Vi hade beskådat det hela och mina middagsförväntningar blev lägre och lägre. Kockkillen såg ut som en bakfull morsgris som lagade mat lite på känn sådär och jag började undra ifall det hade varit möjligt att hitta ett ännu säkrare kort i menyn än just pizza?

Maten kom strax därefter till vårt bord. Min pizza hade svarta kanter och helheten var lite torr, men alla ingredienser som stod uppradade i menyn var där. Magnus måltid såg ut som en nationslunch och var en total besvikelse i alla avseenden. Hade det inte varit för att servitören sa att han aldrig någonsin hade sett en svensk tjej som inte var attraktiv så hade vi nog surat lite, men för den här gången fick det gå an. Om inte annat så är pizzasuget stillat för ett tag och jag lovar dyrt och heligt att aldrig mer bli trött på skaldjur.

Frutti di mare på rätt sätt.

Sandigt värre

Långt där borta ser man Noosa.

Helenas snälla och trevliga värdföräldrar tog idag med oss till Great Sandy Nationalpark för en härligt havssalt dag. Parken består av en till synes oändlig sandstrand och tar sig dit gör man bäst med en stöddig 4WD. På äkta aussie-manér var bilen väl lastad med picknick, kalla öl, campingstolar, ett slags tält som skydd för solen, full servis i plast och komplett matlagningsutrustning – allt för att man ska kunna ha det så bekvämt som möjligt mitt ute i det vilda.

När man kör genom mjuk sand gäller det att ta sats ordentligt och att inte ha någon i vägen.

Liv kunde inte riktigt bestämma sig för om vågorna var roliga eller lite läskiga.

Stranden var imponerande lång, bred och öde. Det var en väldigt vacker dag och vi kunde se hela Noosa därifrån. Vi badade såklart och sen satt vi i skuggan och åt och drack, snackade strunt och lekte med Liv. En underbar och skön dag som avslutades med en tupplur hemma i Noosa för hela familjen. Oslagbart! 

Saker jag saknar

Liv har en bilderbok som heter Ellen och Olle äter. På sida tre i detta litterära verk finns en bild av en ostsmörgås med gurka. Idag när vi satt och läste den för elfte gången på två dagar så kom jag plötsligt på hur gott det vore med en schysst macka med ost. Tyvärr har surdegstrenden inte nått Australien så här får man hålla tillgodo med svampigt rostbröd. Ost tror de ibland att de förstår sig på, särskilt i vinregionerna där det ofta finns små delikatessostbutiker. Tyvärr har de missuppfattat det hela. Bara osten har hål så får den kallas swiss cheese, men för en gruyere- och appenzellerälskande familj, känns det nästintill oseriöst. Osten smakar väldigt lite, helt enkelt. Men med Ellen och Olles hjälp drömde jag mig bort till nybakat bröd och ost från Wijnjas grosshandel…

Bröd och ost är såklart inte det enda vi fantiserar längtansfullt om. Byta blöja på ett skötbord vore oslagbart, snarare än på golvet. Jag saknar verkligen andra kläder än de ombyten vi har varvat i nio veckor nu. Barret börjar kännas ordentligt risigt och jag längtar ihjäl mig efter att få gå till frisören. (Tid är redan bokad.) En frontmatad tvättmaskin, ett duntäcke i ett svalt sovrum, en meny utan pommes, en joggingrunda utan oro över att trampa på en orm eller springa in i ett spindelnät… Listan kan göras lång, men samtidigt är saknaden efter de där vardagliga tingen hemma en del av tjusningen med att resa långt och länge, tycker jag.

Blöjbyte halvt utomhus. Liv bryr sig inte längre, som ni ser.

Inget man vill ha i fejset under joggingrundan. Eller någon annan gång heller, för den delen!

Detta betyder absolut inte att jag klagar, är missnöjd eller längtar hem, nej, nej! Här finns ju så många saker som vi inte kan få där hemma. Vädret, mentaliteten, jargongen, djurlivet, bara för att nämna några. Dessutom finns här babychinos! Alltså inte byxor, utan en liten kaffedito for bebisar. Liv har lärt sig att älska mjölkfluffet på våra cappucinos och istället för att sitta och skrapa fram vitt, kaffefritt fluff från vårt kaffe kan man bara beställa en babychino för några cent. Vi beställer i och för sig babychino minus chokladsås, chokladpuder och marshmallows, men Liv är så förtjust över sin lilla kopp med skummad mjölk. Själv har jag i alla fall aldrig stött på en babychino på en Stockholmsmeny, men någon kan kanske tipsa mig? Eller får jag helt enkelt se till att införa det till våren!

Det lilla Livet i Noosa

Dagarna går och vi är kvar i Noosa. Under tiden som tsunamin har svept fram över Stilla Havet och ofattbara scener utspelar sig i Japan har vi det lugnt, skönt och tryggt. De största händelserna den senaste veckan är att Liv nu kan resa sig upp själv med stöd av soffan och sätta sig upp för egen maskin. Så stor är vår värld just nu.

Vissa dagar badar vi i poolen och leker med Liv i skuggan. Eller nja, vi turas om att gå kors och tvärs över poolområdet med vår överlyckliga dotter. Vi gör lite utflykter, som senast till Coolum Beach. Det var egentligen bara ännu en fin strand, men där fanns en oväntat bra restaurang där vi lunchade. Innan dess hade vi besökt marknaden i Eumundi som var bra mycket större än vi hade förväntat oss och innehöll tingeltangel och korv med bröd i motsvarande mängd. Vi köpte två ananaser, det var allt. Magnus var lite frestad att köpa en röd och vit prickig outfit till Liv. Den var verkligen jättesöt, men Liv själv var föga imponerad. Oavsett så satte jag, den hushållande modern, stopp för köpet. Precis som allting annat i det här landet var de gulliga flickkläderna löjligt dyra. Hur mycket kan man begära betalt på en marknad i bushen!? I Australien verkar finanskrisen ha svept spårlöst förbi för allt är faktiskt jättedyrt. 

Seriöst pappa, den här hatten är faktiskt jättetöntig!

Vårt liv på resande fot kommer att fortsätta så här i en vecka till. Därefter ska vi påbörja vårt äventyr i Western Australia! Det tar en hel del tid att planera, undersöka och boka, men rutten börjar ta form. Vi landar i Perth och ska sedan utforska sydvästhörnet i ett par veckor. Avslutningsvis åker vi till Ningaloo, en avlägsen pluttort mellan korallrev och öken, innan vi sedan åker hem. Men än återstår många stapplande bebissteg, mysiga stränder, rykande grillmiddagar och ljumma dagar som bara kommer och går i det stora landet down under.