Skam på torra land

Igår flydde vi värmen och solen och åkte iväg för att shoppa i utkanten av Noosa. Som vanligt drog Liv längsta strået, hon fick både ett par svala, fina byxor, en rosa baddräkt, en badanka, några par strumpor och ett helt gäng haklappar. Själv fick jag en ny bikini, jag har ju haft samma så länge att det börjar bli svårt att hålla reda på vilka strandbilder som tillhör vilken semester. Magnus ville också ha nya badbrallor men hittade inga och som kompensation fick han fick fritt spelrum hos fisk- och skaldjurshandlar’n. Det slutade med ett dussin ostron, en fin marulksfilé, pilgrimsmusslor och enorma räkor i mängder (hans senaste fetisch).

Shoppingcentret var underbart tyckte Liv med sina oändliga korridorer att snubbla runt i.

Höjdpunkten var nog ändå besöket på Woolies, då Liv åkte kundvagn för första gången.

Det var först på kvällen som vi började fundera över hur mycket vi tyckte om ostron egentligen. Kilpatrick är ju en sak, men naturella ostron tycker ju många smakar mest som en slemmig kallsup. Jag hade bestämt för mig att jag minsann tyckte om ostron och slurpade i mig några. Jag fick bubbel till och tyckte det var helt okej även om jag nog tyckte att ett halvt dussin kändes som ganska många. Magnus däremot konstaterade rätt snabbt att ostron inte var hans grej. Så där satt vi med ett rejält antal pinfärska, jättefina och inte helt billiga ostron som ingen ville äta upp. Jag googlade gratinerade ostron bara för att konstatera att vi inte hade nånting i köket som kunde piffa upp de stackars delikatesserna. Motvilligt tog jag de kvarvarande ostronen, packade dem väl i plastpåsar och tog avsked av de förnämliga skaldjuren. Vi kastade ostronen i soptunnan. Då jag är en person som avskyr att kasta mat så kändes det förfärligt jobbigt. Ska jag skämmas?

Delikatess eller dumheter?

Jo förresten, så här ser det ut i Noosa. Inte så pjåkigt va!?