Mamma på vift

Det känns underbart att äntligen vara i Noosa! (Vi har alltså tagit oss över gränsen till Queensland nu, så det kanske bäst jag gör klart att det inte har varit några översvämningar eller cykloner här.) När vi kom fram till vår lägenhet i eftermiddags började vi såklart med att bada. Det är tropiskt varmt och härligt och det finns en bra bebispool som är grund och skuggas av ett jätteparasoll. Någonting säger mig att vi kommer att häcka vid poolområdet en hel del, Liv var nämligen väldigt nöjd.

Under inflygningen till Sunshine Coast (flygplatsen heter så) var hon mindre nöjd däremot. Mitt under landningen vaknade hon ur sin sköna sömn och skrek och skrek. Helt otröstlig var hon och folk glodde på oss som om de aldrig hade sett ett ledset barn förut. Det tog en stund innan jag fattade varför hon var så sne… Med Liv snyftande i famnen slog vi oss ner på ett café inne på flygplatsen för att mata lilla madam och när hon såg tv:n på väggen så sken hon plötsligt upp och började hoppa upp och ner i mitt knä. Det var ju Oscarsgalan! Liv ville baske mig inte sitta på något flygplan, hon ville se Hollywoodglamour, celebriteter och smöriga tacktal. Med blicken klistrad på Anne Hathaways glittriga klänning intog hon sin lunch och efter det var hon så glad som om det aldrig någonsin hade rullat några tårar nerför hennes runda små kinder.

Tänk om vi hade haft den här fina jättekoalan när Liv var så himla ledsen....

Efter badet i poolen skulle jag gå och handla. Jag förberedde mig på ett varmt äventyr till fots och med buss, men damen i receptionen förklarade att det var ganska enkelt och smidigt. Jojo! Två timmar senare kom jag hem igen och då hade jag och mina tunga matkassar varit runt hela Noosa med bussen. Jag hann reflektera över att det var bra mycket billigare att köpa tigerräkor än lax, att jag inte alls kände igen mig från när jag var i Noosa för elva år sen och att det såg ut att vara ett väldigt vackert ställe. Nåväl, till slut kom jag ju hem och vi kunde slänga räkorna på grillen till mig och Magnus. Enkelt och smarrigt! Nu ligger vi utfläkta på soffan och tittar på Mångalen med Cher… Slutet gott, allting gott!

Snorig i Sydney

När vi vaknade på lördagsmorgonen i vårt lilla hotellrum i Sydney var Liv snorig. Jag trodde att det bara berodde på luftkonditioneringen och vi gav oss ut på stan som vanligt. Vi hann med en sväng i botaniska trädgården där vi bevittnade operahuset och ett pampigt utomhusbröllop och vi fick även i oss en god lunch i Darling Harbour. På Sydney Aquarium upptäckte vi att Liv hade feber! Akvariet var i ärlighetens namn rätt dåligt så vi tog oss utan diskussion hem till hotellet. Kvällen blev som den blev, men vi hade räknat med att lilla Liv skulle bli sjuk någon gång under resan, så varför inte i Sydney?

Liv försökte verkligen visa att hon hellre ville vila än kolla på hajar.

Nästa morgon var febern borta och höll sig borta, så vi tog båten till Manly Beach. Manly är jättemysigt, bara man bortser från alla spindlar som bor längs stigen på kullarna. Vi trängdes med andra barnfamiljer, surfare, backpackers och söndagsfirande Sydneysiders och kände att vi verkligen fattade varför Manly är så omtyckt. Överhuvudtaget tycker jag om Sydney, bara inte just nu. Jag skulle kunna tänka mig att bo här någon gång, men jag vill inte vara här som turist med en bebis (som har feber). Sydney har utbudet som en bra storstad har, men man kan nästan ha en livsstil som om man bodde i Queensland, med snorkling, surfing och salta bad runt knuten. Dessutom är det en väldigt tjusig stad med bra väder. Magnus och jag var eniga om att Sydney måste vara ett härligt ställe att bo på en tid, men just nu vill vi faktiskt bara åka vidare. 

Resa med barn lektion 2: Skippa storstäderna

Inget ont om Sydney, men vad tusan gör vi här? I tre dagar har vi haft det lugnt, fridfullt och mysigt i Hunter Valley. Vi har turnerat runt bland vingårdarna och provat goda Semillonviner, ätit superb mat på Muse och sett mänger av kängurur. Så härligt! Att sedan komma till Australiens största stad, klämma in familjen i ett trångt och svindyrt hotellrum och tvinga stackars Liv att ta sin eftermiddagslur mitt i eftermiddagsrusningen, känns inte helt rätt. Dessutom hade den efterlängtade vällingförsändelsen hemifrån inte kommit fram och vi kände oss smått blåsta av hyrbilsfirman när vi återlämnade bilen. Ingen lysande start på våra tre dar i Sydney, alltså.

Så länge jag får vara i Hunter så är jag glad.

Kängurumamma och joey

I de fyra storstäder som vi har varit i under resan har vi känt ungefär likadant. Det finns ingen vits med att åka till en stad med en bebis, i alla fall tycker inte vi det. Vi kan inte shoppa, vi kan inte gå på museum hela dagarna och vi kan inte testa särskilt mycket av stadens utbud av schyssta restauranger och barer. Vi vill det inte heller, inte nu, med Liv. Vi längtar helt enkelt till Noosa där vi kan ta dan som den kommer, utnyttja det vackra, sköna klimatet och göra små utflykter. Att resa tar på krafterna och vi behöver ta det lite lugnt nu och slicka våra sår. Men nu när vi väl är här i Sydney så lovar jag att ta en bild på Liv framför operahuset åtminstone! 

I grevens tid

På nyheterna rullar konstant extrainsatta sändningar om jordbävningen i Christchurch. Staden som vi lämnade för tre dagar sedan ligger bokstavligt talat i spillror. Gator vi gick på, platser vi besökte, byggnader vi passerade – allt är totalförstört. Vi hade en ofattbar tur som lämnade staden med två dagars marginal och det är omöjligt att inte tänka på vad som hade kunnat hända ifall vi fortfarande var kvar. I Christchurch pågår nu en fruktansvärd kamp mot klockan för att rädda så många som möjligt. Vi är djupt berörda av det som utspelas på andra sidan havet och oändligt tacksamma över att vara i säkerhet i ett idylliskt Hunter Valley. 

Mitt möte med Kung Brun

Ganska ofta suckar jag över att Magnus är överdrivet försiktig och jagar upp sig i onödan. Han packar våra regnjackor då inte ett moln syns på himlen, han dubbelkollar vartenda kreditkortskvitto med banken och även om vi har båda karta och gps stannar han ändå och frågar efter vägen. Samma visa var det idag när vi skulle ta en liten hajk till Minnehaha Falls. Regnjackorna var packade och tio meter in på stigen började han nervöst spana efter orm och berättade allt om hur många dödligt farliga ormar som finns i Australien. Själv tyckte jag att sannolikheten för att se orm och dessutom en farlig sådan kändes försvinnande liten.

Jag muttrade åt Magnus att han var en dramaqueen och tog täten på den steniga, soliga stigen. Stenigt och soligt… Vilka trivs där? Jo, just det – ormar! Plötsligt prasslade det till framför mig och i samma sekund som jag tittade upp slingrade en lååång orm in i buskaget bredvid stigen. Jag vände instinktivt på klacken med hjärtat bultande så att det ekade i dalgången. Ormen var kanske en och en halv meter och alldeles brun. Magnus gissade att det var en brown snake som är väldigt vanlig och väldigt, väldigt giftig. Senare på dagen fick vi bekräftat att det var just en King Brown Snake. Läskigt och fascinerande!

Resten av promenaden kände jag hur det kröp och kliade och kittlade på kroppen hela tiden. Jag vågade knappt sätta ner fötterna ordentligt och jag kan lova att jag spanade minst lika intensivt efter ormar som Magnus. Vi såg dock inga fler ormar och kom helskinnade men lite nervösa fram till den sagolika lilla poolen på botten av Minnehaha Falls. Så enkelt, så nära, så vackert och så maffigt! Det är Australien det, inklusive giftormar.

Vi klarade oss helskinnade ner till det vackra vattenfallet.

Hur gick det med regnjackan då? Pinsamt nog fick jag faktiskt användning för den mot slutet av dagen. Vi hade tagit bilen till Megalong Valley för att titta efter kängurur och hittade helt otippat ett mysigt café mitt ute i bushen. Där fikade vi och matade Liv medan vi spejade över slätten från uteserveringen. Inga kängurur syntes till, men däremot såg vi mörka moln torna upp sig kring bergen. Det började blåsa och blev ganska kallt och även om det satt lång inne så lommade jag bort till bilen för att hämta min jacka efter en stund. Motvilligt fick jag medge att Magnus hade fått alla rätt idag. Framöver är det inte läge att himla med ögonen när han tar det säkra före det osäkra, för man vet faktiskt aldrig vad som kommer att korsa ens väg.  

Äntligen Australien!

Vår sista natt i Nya Zeeland glömmer vi gärna bort så fort som möjligt. Vi släckte redan halv tio och hade då sex timmar på oss att vila inför flighten till Sydney nästa morgon. En väldigt tidig start väntade med andra ord. Magnus kunde inte somna. Trots två väckarklockor var han orolig att vi skulle försova oss, sådär som man kan vara innan en flygning. Till råga på allt var det varmt i rummet och på vägen utanför pågick något slags lördagskvällsrally, så han fick knappt en blund på hela natten.

Själv vaknade jag klockan halv två och kunde inte somna om. Tidigare samma dag hade jag fått ett sorgligt besked ifrån vänner därhemma. Tankarna kring hur livet tar och ger fick mig att längta efter att få gå upp och krama om Liv och Magnus, snarare än att ligga i det där otrevliga hotellrummet och vrida sig i mörkret. Därför var det nästan en lättnad när klockan ringde två timmar senare. Upp och hoppa…

Dagen efter blev en väldigt lång. Vid gaten fick Liv fick en kompis som heter Isabella och kommer från England, men har bott i Sydney sen hon var fyra veckor. Liv och hon var nästan lika gamla och hade samma uppfattning om vad man ska ha på sig på en morgonflight, nämligen pyjamas. De lekte med varandras leksaker och vi föräldrar bytte nummer för att de små tjejerna skulle kunna få ses igen i Sydney.

Isabella hade en jätterolig leksak som tydligen var en baby-laptop.

Flera timmar senare var vi framme i Katoomba i Blue Mountains och det kändes som en hel vecka hade gått sen vår sömnlösa natt i Christchurch. Vi tvingade upp energinivån med lite godis och kaffe och pallrade oss sen iväg ut för att se den berömda nationalparken, snarare än att sova bort eftermiddagen. Det beslutet ångrade vi inte! Vi kände nästan genast hur vi återfick entusiasmen och upptäckarglädjen. Det var en underbart vacker eftermiddag, landskapet var storslaget och vi gick några korta små promenader i regnskogen och tittade på stora eukalyptusträd, vattenfall och fina fåglar. Australien är helt enkelt ett underbart ställe och så extremt tacksamt att turista i. Jag och Magnus älskar att vi är här nu och det känns suveränt bra att vi har två långa, härliga månader down under framför oss!

Äntligen framme! Tre Rylanders med Three Sisters i bakgrunden.

Hejdå kiwi

Nu har vi avslutat första etappen på vår bebiresa och lämnat Nya Zeeland. Vi har haft en fantastisk månad full av undersköna platser och trevliga äventyr. Samtidigt har det varit en lärorik månad då vi har funnit sätt att göra resandet så roligt och behagligt som möjligt för oss alla tre. Vi anpassar oss efter Liv, det är hon som bestämmer, men hon har verkligen varit en tålig, duktig och glad medresenär. Nu vet vi när det passar bäst att åka bil och när det är bättre med lite aktivitet, så vi lägger upp våra dagar på ett sätt som vi vet funkar. Vi är dock eniga om att det är dags att dra ner på tempot nu. Vi har rest runt hela sydön, lagt ungefär 300 mil bakom oss, packat väskorna och sett nya temporära hem ideligen. Det tar lite på krafterna, så här i Australien kommer det att bli betydligt lugnare.

Glad och nöjd, lekstund i Marlborough.

Det bestående intryck från NZ som jag kommer att bära med mig är den orörda naturen. Nya Zeeland är otroligt vackert och ofta helt oexploaterat. Turisterna är färre än man skulle tro, med tanke på hur fint där är, och det bor bara fyra miljoner människor i landet. Av dem är hälften bosatta i Auckland. Det är alltså ganska glest mellan husen och kanske är det därför Nya Zeeland känns lite hilly billy. Vi upplevde kiwis som lite bakom på något sätt och vi saknade kultur, mode, musik (allt man hör på radio är gamla godingar) och sånt… Kiwis är å andra sidan väldigt snälla, vänliga och pratar mer än gärna. Ingen är stressad, ingen är kärv i tonen eller suckar över ens frågor.

När jag tittar igenom våra bilder från den senaste månaden påminner det om vilket härligt äventyr vi har varit på och hur mycket kul vi har hunnit uppleva. Det finns egentligen bara en sak som vi inte gjorde och som gnager lite. Vi såg ingen kiwifågel! Vi som är en så djurintresserad familj fick aldrig se denna berömda nationalsymbol och det känns förstås inte alls bra. Därför finns det inget annat alternativ än att åka tillbaks en annan gång. Kanske när vi är pansisar? Då åker jag tillbaks och vandrar, tror jag. Tills dess får fåren tugga vidare på sitt torra gräs, regnskogen växa sig om möjligt ännu tätare och vågorna oavbrutet slå in över ödsliga stränder, i landet på andra sidan klotet.  

Detta var det närmsta vi kom den lilla kiwin...

Kaikoura peninsula

Nya Zeeland som jag kommer att minnas det.

Matlandet Nya Zeeland

Vi kommer nu till ett viktigt kapitel i mina resebeskrivningar, nämligen krubb! Så här dagen innan avresan till Sydney är det dags att sammanfatta Nya Zeeland som matupplevelse.

Till att börja med ska jag klargöra förutsättningarna som har gällt när vi har intagit våra måltider under resan. För det första avgör Livs mat- och sovklocka när jag och Magnus äter frukost, lunch och middag. För det andra avgör hennes humör i vilken takt vi måste sätta i oss det som ligger på tallriken. För det tredje sammanfaller dagens sista mål, det vill säga middag, med en tidpunkt på dygnet då Liv inte har särskilt mycket tålamod eller energi kvar.

Med tanke på ovanstående har vi varit duktiga på att äta "hemma". I synnerhet har vi undvikit att äta middag ute eftersom det är totalt värdelöst. I Queenstown var vi riktigt sugna på att gå på steakhouse och efter rekommendation från en dam från Texas (hon borde ju veta) gick vi ut för att äta. Ett mer meningslöst sätt att spendera pengar får man leta efter. Vi hann inte njuta för fem öre, utan hade fullt upp med att hålla Liv nöjd och tyst. Vi jobbar i skift i såna lägen, då en av oss äter så mycket man hinner medan den andra underhåller Liv. Jag tror det tog oss fyrtio minuter från det att vi klev in genom dörrarna tills vi hade betalt och gått därifrån igen. Som ni förstår är middag hemma väldigt mycket trevligare och därför har vi satsat lite på schysst hemlagat käk. Nya Zeeland har en hel del bra råvaror och vi har kalasat på marulk, grillade pilgrimsmusslor, langoustin (som hummer fast utan klor), lammracks och sjukt bra oxfilé (också på grillen). Till det är det bara att välja och vraka bland fina grönsaker, frukt inhandlad direkt från odlaren längs landsvägen och sen choklad, choklad och mer choklad. Marabou har en seriös konkurrent i Cadbury, kan jag lova. 

I brist på restaurangupplevelser kvällstid har vi ätit en del luncher ute istället. Självklart har tuggfrekvensen varit hög då också, men Liv är oftast glad och medgörlig så dags. Lunchen på Gibbston Valley är i en klass för sig, den var verkligen underbar på alla tänkbara sätt. Vi provade en vingårdslunch i Marlborough också när vi hade vägarna förbi där och provade gröna musslor som är lite av en specialitet i landet. De klår blåmusslorna med hästlängder, helt enkelt för att de är så mycket större och läckrare.

Kalasgoda gröna musslor i Marlborough.

Mellan varven har vi däremot prickat helt fel vad gäller val av lunchställen, eller så har utbudet helt enkelt varit alltför skralt i de små samhällen som vi har besökt. Nya Zeeländsk lunch kan ibland begränsas till all day breakfast, fish and chips, steak sandwich och någon tråkig panini. De brukar dock kompensera med choklad ovanpå cappuccinofluffet och det är både jag och Magnus helt beroende av vid det här laget.

Summan av kardemumman är att tillgången på råvaror ger alla förutsättningar till ett fantastiskt cuisine, men det brister lite i fråga om fantasi och finess. Vi skulle önska mindre bonnläpp, mer variation, färre fritöser men framför allt mer matro…

Fruktstund är också viktigt, här på Starbucks i Queenstown.

De utlovade far-och-dotter-bilderna

Det blåste rejält när Magnus skulle visa Liv sälarna på väg till Kaikoura. (Han ger sig inte, hon ska få se alla djur som kommer i vår väg!)

Liv gåtränar med Magnus på Split Apple Rock Beach och spanar på en busig hund i pausen.

Dagen då ett tuggummipaket blev vår räddning

Vi har nått sista anhalten på vår resa runt sydön och är nu i Kaikoura. Hit åker man för att spana på djur till havs och redan längs vägen hit såg vi mängder av säl ligga och sola sig på klipporna. Jag hade inte förväntat mig att vägen skulle vara så vacker som den var, men det var lätt topp tre vad gäller utsikt. Själva bilkörningen här är däremot inte någon vidare njutning. Den här ön tar man sig runt på smala, slingriga vägar, oftast med en lastbil framför eller en stor 4WD tätt i bakhasorna och ungefär varannan kilometer är det vägarbeten. Kort sagt ska det bli skönt att snart cruisa längs breda, platta vägar i Australien istället.

Vår första dag i Kaikoura har vi ägnat åt en liten vandring längs en riktigt vacker halvö. Första stoppet gjorde vi vid en sälkoloni och återigen såg vi massor av gosiga, solbadande sälar på väldigt nära håll. Konstigt nog befolkades sälkolonin även av ett flertal gubbar med feta kameror i högsta hugg. Uppenbarligen var inga av dem läskunniga eftersom de inte respekterade det avstånd man ombads hålla till de vilda djuren. Jag blev lite trött på de fräcka turisterna och vi knatade vidare. Vi fick göra många stopp för att beundra utsikten och spana i kikaren efter roliga fåglar och lekande sälar. Tyvärr såg vi inga delfiner eller valar, men kanske imorgon? 

Vid slutet av vandringen hittade vi en utmärkt picknickplats. Livs matlåda och haklapp åkte fram ur väskan och sen började jag rota efter skeden. Magnus blev nästan vit i ansiktet när jag frågade vart skeden var. Han hade glömt att packa ner skeden! Min Magnus som alltid kontrollerar packningen fyra gånger innan vi går hemifrån hade glömt Livs sked. Hon var verkligen hungrig och att ta sig hem igen för att äta där skulle ha tagit oss minst en timme till, så det kändes inte som något bra alternativ. Eftersom jag är civilingenjör och Magnus tuggummiberoende (snus-substitut) så tillverkande jag en sked av pappen runt Extra-paketet. De funkade fint ända tills Liv blev mer intresserad av den underliga skeden än av sin mat, men vi var ändå rätt nöjda med utfallet av vår picknick.

Jag vill verkligen inte kasta någon skugga på Magnus insats som pappa. Han är världens bästa pappa till Liv, det är hon och jag eniga om. Att han dessutom har varit hemma i två månader nu gör ju inte saken sämre. Även om Liv och Magnus alltid har haft roligt och mysigt ihop så gör det skillnad när de två får tillbringa hela dagarna tillsammans. Att han är tusen gånger roligare än jag att leka med är absolut inget nytt. När Liv är som mest trött på att åka bil kan han alltid hitta på något bra sätt att roa henne. Men leka är ju en sak och trygghet en annan säger kanske många. Då skulle ni se hur Magnus glatt stretar uppför stigar och gator med Liv sovande i bärselen på bröstet. Det finns inget som får henne att somna så snabbt och sova så gott!

På sistone har Magnus nått ännu högre nivåer vad gäller relationen till sin dotter. Han får nämligen henne att somna på kvällen, mer effektivt än all amning i världen och utan minsta snyftning eller protest. För er som känner oss väl och har hört vår klagan om hur jobbigt det har varit att få Liv i säng, så inser ni vilket stort steg detta är! Inte nog med det… Häromdagen när Magnus hade packat i ordning våra saker för avresa från Motueka upptäckte jag att han hade lagt fram kläder till Liv för nästkommande dag. Jag blev alldeles rörd. Livs kläder har liksom alltid varit min grej, men han hade tagit fram en liten outfit till henne där till och med strumporna matchade. En liten, men väldigt omtänksam och kärleksfull handling, tycker jag.

Till slut måste jag berätta att Liv har sagt sina första ord. I början var jag osäker på om det bara var joller, men nu har hon tittat på mig och sagt mamma några gånger, så nu tvekar jag inte längre. Hon säger pappa också. Sånt kan man leva på en hel vecka, helt oslagbart!

(Detta blir tyvärr ett bildlöst inlägg för jag har så himla dålig uppkoppling. Jag lovar att lägga upp söta bilder på Liv och Magnus snart!)

Resa med barn lektion 1: Ta det lugnt med förväntningarna

Livs första bad i havet den 12 februari 2011.

En månad har gått sen vi lämnade Sverige och det finns många lärdomar att dra av de upplevelser vi har haft så här långt. Ingen är väl förvånad om jag konstaterar att det är väldigt annorlunda att resa med barn än att resa själv med Magnus. Det finns massor av exempel på hur saker som förut betydde avkoppling numera betyder en hel massa fixande och donande. Inget konstigt med det, så är det ju både hemma och på resande fot. Men vi anpassar oss och får resandet att fungera riktigt bra. Det viktigaste är att inte ha för höga förväntningar, men det gäller ju i de flesta lägen, såväl med som utan barn.

Vi hade många förväntningar när vi gav oss iväg och vi hade bilder i våra huvuden av hur saker och ting skulle bli. Framför mig så jag långa, vita stränder och en skrattande Liv i vattenbrynet. Sanningen att säga gjorde vi vårt premiärbad i havet först i förrgår och det slutade med en ledsen bebis, en arg pappa och en moloken mamma. Trots det vågade vi oss till stranden även nästa dag. Vi var i Abel Tasman National Park, som i princip består av en lång kustlinje med orörda, vackra stränder. Efter en och en halv timme på stranden hade vi hunnit med följande: Slagit läger och satt upp parasollet, bytt om till badkläder och smort in alla tre med solkräm, lekt med Liv en stund i vattenbrynet och sedan torkat och klätt på hela gänget igen. Vi var dock jättenöjda med vår vistelse på stranden eftersom vi, till skillnad från gårdagen, undvek att få Livs blöja och ögon fulla med sand under tiden som vi klädde på henne och picknickfilten och parasollet blåste bara iväg en gång.

Vi börjar alltså få rutin på saker och ting, men att gå på stranden är rätt krångligt. Trots det var det en underbar dag och ett riktigt litet äventyr till de avlägsna stränderna. Faktum är att vi känner oss rätt coola som gör detta med vår lilla dotter! Det spelar ingen roll vad andra tycker när vi kommer dragandes med våra överfulla väskor, beter oss som typiskt jobbiga, hysteriska turister när vi kryssar fram och åter längs stranden för att hitta den bästa platsen att slå oss ner på och är skitpinsamma när vi ska försöka ta bra foton på Liv i badtagen. De måste ju faktiskt förstå att vi bara försöker infria våra förväntningar, så gott vi bara kan!

Fox & Franz

Vi är åter ute på vägarna och har nått West Coast, den otillgängliga, glest befolkade, vilda västkusten. Regnskogen är tät, stränderna öde och vyerna nästan bokstavligen grymma. Sen vi kom till NZ har vi fått höra att West Coast är ”Wet Coast”, men när vi kom till Haast som var slutdestinationen på gårdagens körning, så var det snarare tropiskt soligt och varmt. Haast var nog resans mesta håla och efter att ha spanat in stranden hade vi gjort stan, kan man säga. De få minuter vi tillbringade på stranden var en pina, den här delen av landet tycks nämligen vara invaderad av sandflugor. Eftersom kryp älskar mig så tillbringade jag natten med att klia mina vrister. Resan fortsätter i svensk-sommar-stil, med andra ord.

Snart är vi helt bortskämda med vackra platser.

Jag höll masken när fotot togs, men i själva verket höll jag på att bli uppäten.

Tidigt i morse körde vi vidare och efter någon timme dök det upp en hel massa is mitt i regnskogen. Vi hade då nått Fox Glacier. Någon kilometer från glaciären låg byn som var håla nummer två. Där fann Liv sitt livs första kärlek. Tanken var att vi skulle ta en kaffe och samtidigt ge Liv hennes lunch, men hon kunde inte slita blicken från killen som jobbade på caféet. Kanske föll hon för hans amerikanska accent, kanske var det hans erfarenhet av glaciärtrekking. Personligen tror jag hon föll pladask i samma sekund som han kom med hennes mikrovärmda matlåda till vårt bord.

Nåväl, maten gick ner trots Livs andlösa stirrande och vi kunde köra vidare till nästa glaciär, Franz Josef. För att skingra Livs tankar en aning tog vi henne till ett mysigt bad mitt i regnskogen. Poolerna var härligt varma och lade en mysig ånga över hela stället. Duggregnet smattrade stilla på segeldukarna ovanför och folk satt i par eller i små grupper och småpratade och kopplade av. Då kom Liv ner i vattnet. Hon gick totalt i spinn, armar och ben fäktade som på en väderkvarn, hon plaskade och stänkte och tjöt av lycka. Plötsligt hade den stämningsfulla regnskogs-yasuragin förvandlats till ett högljutt äventyrsbad för småbarnsfamiljer. Vissa tyckte förstås att Liv var bedårande, men det fanns även de som blängde på den där bebisen som inte visste hur man uppför sig på ett spa.

Till de övriga badgästernas lättnad orkade den lilla gullungen bara plaska och leka en kort stund. Vi klädde på oss i all hast, satte oss i bilen för sista gången den dagen och innan vi hade lämnat parkeringen sov hon. Jag tror vår manöver lyckades, sömnen var drömlös och killen med matlådan bortglömd för länge sen.

Busig badbebis.

Sista undersköna vyn för denna gången. Ni ser glaciären längst in mellan bergen.

Ålder är bara en siffra

Som backpacker i Nya Zeeland är Queenstown ett måste. Här finns all adrenalinsport du möjligen kan tänkas önska och t-shirts i fräsiga färger att köpa efteråt för att visa att du minsann är en av dem som vågar kasta dig utför en bro, köra mountainbike utför en bergssluttning eller rafta i skummande floder. De backpackers jag ständigt springer på här i stan, med sina slitna flip-flops och balla campervans, påminner mig om att jag en gång varit precis sådär. Ständigt på jakt efter oupptäckta stigar, bättre väder och klipp som gör att reskassan räcker ännu lite längre…

Nu är jag äldre och är alldeles för harig för att hoppa bungy. Dessa backpackers gör mig lite irriterad eftersom de påminner mig om att tio år har gått sedan jag var där de är nu. Därför blev jag minst sagt förtjust över att bli nekad att köpa vin i affären häromdagen, eftersom jag inte hade leg med mig. Jag blev nöjd som bara den och struttade ut till parkeringen med mina vinlösa matkassar. Tänk vad lite semester och sol kan göra! Ett hopp om att Livs envetna ammande inte har satt så tydliga spår på mina kvinnliga behag tändes. Kanske har inte sömnbristen skapat riktigt så djupa rynkor invid ögonen som jag har trott!? Hoppas, hoppas! 

Mitt sköna rus varade inte länge. Dagen efter att jag äntligen tog mig i kragen och sprang en (kort) runda med efterföljande (få) amhävningar och magisar, var träningsvärken påtaglig. Jag kände mig genast äldre igen - och dessutom otränad. Enda trösten är väl att Magnus faktiskt alltid kommer att vara äldre och hans vänner likaså. Så för mitt egos välbefinnandes skull tänkte jag umgås extra mycket med de gamla rävarna, när vi kommer hem igen. Till dess får jag med avund betrakta de bekymmerslösa, evigt unga backpackers som stretar sig runt på de Nya Zeeländska vägarna.

Igår nådde jag ytterligare en nivå i denna åldersförvirring. Då trodde jag att jag hade blivit så pass gammal att jag hade dött och hamnat i paradiset. På sätt och vis var det sant, förutom att jag tack och lov fortfarande har puls. Vi åkte nämligen till Paradise som faktiskt lever upp till sitt namn, åtminstone på en så sanslöst klar, solig och varm dag som igår. Liv älskade också Paradise. Hon tittade på blommor och får och kor medan jag och Magnus fotograferade som dårar och ojade oss över det undersköna landskapet. Och så håller man väl bara på när man är gammal och mogen? 

Lake Wakatipu

Tydligen har scener i Lord of the Rings spelats in i Paradise.

Liv älskar blommor!

Vad är det för dag?

Vi har haft riktigt fina dagar hittills här i Queenstown. Liv sover som en prinsessa, äter som en liten häst och är glad som en speleman. Vi är så pass avkopplade att jag blev tvungen att fråga Magnus vilken dag det var när jag steg upp i morse. Han tänkte en stund, men visste inte riktigt. Måndag, kanske? Efter ett tag kom vi fram till att det var onsdag den 2 februari. Vi har alltså varit iväg hemifrån i tre veckor nu och som ni märker har vi lördag hela veckan här. Vi har inte ställt väckarklockan sen den 12 januari och dricker vin nästan varje dag. Vi lever gott i vår lilla semesterbubbla med andra ord!

Apropå vin så har vi varit bland vingårdarna öster om Queenstown idag och där spisade vi resans hittills bästa måltid. Det var vackert väder och fläktade precis lagom mycket på den skuggiga uteserveringen på Gibbston Valley. Liv fick sin mat först. Lill-gourmeten fick Nya Zeeländsk färskpotatis, gröna ärter och lax från Marlborough. Mumsfilibabba! Min mat var också urgod. Så här i efterhand känner jag att jag valde precis rätt från menyn och för att vara ungefär lika velig som en sexåring så är det en ganska unik känsla. Vi bestämde oss för att åka tillbaks för en favorit i repris innan vi lämnar stan och jag överväger att beställa exakt samma mat en gång till.

Efter att ha smort kråset tog vi oss en välbehövlig promenad runt floden i lilla Arrowtown och toppade det hela med en bilfärd hemåt i återigen magnifika omgivningar. Vilken dag det var! Onsdag eller ej, det kan väl kvitta!

Så här ser Queenstown ut från ovan.

Jag tänkte hoppa bungy på väg till vingården, men vi hade inte tid. (Jo, det är säkert...)

Liv kollade in några smaskiga pinnar intill floden i Arrowtown.

Vägen hem. Kalasväder!

The Glebe

Goda råd och kontakter ska aldrig underskattas. Innan vi lämnade Sverige hade vi gjort de nödvändiga hotellbokningarna plus en bokning på The Glebe i Queenstown efter inrådan av en god väns vän. Visst, stället kostade lite extra, men eftersom vi ville stanna här i en hel vecka så tyckte vi att vi kunde unna oss det.

När vi hade checkat in hittade vi först inte rätt dörr. Receptionisten sa första dörren till höger, men på den dörren stod det ju penthouse? Det hade vi inte bokat, så frikostiga är vi då rakt inte! Men jo, vi hade kommit rätt. Vår lägenhet är nog det härligaste och rymligaste boendet vi någonsin har haft på någon resa. Vi har tre sovrum, två badrum, två balkonger, ett stort, urmysigt vardagsrum och ett jättestort kök med matplats för sex personer. I köket finns två diskmaskiner och alla köksmaskiner och attiraljer man kan föreställa sig. Detta är en uppgradering värd namnet. Här ska vi gotta oss i en hel vecka! Med lite tur och goda råd från goda vänner kommer man rätt långt.

Vilket rum gillar jag bäst? Köket! Där finns det ju mat!

Nä, vardagsrummet måste det ju vara. Där man leker och har fin utsikt över bergen!

Men kanske är det ändå bäst att mysa i fåtöljen med Bamse och pappa...