Den vilda bebiresan: Hejdå kiwi

Nu har vi avslutat första etappen på vår bebiresa och lämnat Nya Zeeland. Vi har haft en fantastisk månad full av undersköna platser och trevliga äventyr. Samtidigt har det varit en lärorik månad då vi har funnit sätt att göra resandet så roligt och behagligt som möjligt för oss alla tre. Vi anpassar oss efter Liv, det är hon som bestämmer, men hon har verkligen varit en tålig, duktig och glad medresenär. Nu vet vi när det passar bäst att åka bil och när det är bättre med lite aktivitet, så vi lägger upp våra dagar på ett sätt som vi vet funkar. Vi är dock eniga om att det är dags att dra ner på tempot nu. Vi har rest runt hela sydön, lagt ungefär 300 mil bakom oss, packat väskorna och sett nya temporära hem ideligen. Det tar lite på krafterna, så här i Australien kommer det att bli betydligt lugnare.

Glad och nöjd, lekstund i Marlborough.

Det bestående intryck från NZ som jag kommer att bära med mig är den orörda naturen. Nya Zeeland är otroligt vackert och ofta helt oexploaterat. Turisterna är färre än man skulle tro, med tanke på hur fint där är, och det bor bara fyra miljoner människor i landet. Av dem är hälften bosatta i Auckland. Det är alltså ganska glest mellan husen och kanske är det därför Nya Zeeland känns lite hilly billy. Vi upplevde kiwis som lite bakom på något sätt och vi saknade kultur, mode, musik (allt man hör på radio är gamla godingar) och sånt… Kiwis är å andra sidan väldigt snälla, vänliga och pratar mer än gärna. Ingen är stressad, ingen är kärv i tonen eller suckar över ens frågor.

När jag tittar igenom våra bilder från den senaste månaden påminner det om vilket härligt äventyr vi har varit på och hur mycket kul vi har hunnit uppleva. Det finns egentligen bara en sak som vi inte gjorde och som gnager lite. Vi såg ingen kiwifågel! Vi som är en så djurintresserad familj fick aldrig se denna berömda nationalsymbol och det känns förstås inte alls bra. Därför finns det inget annat alternativ än att åka tillbaks en annan gång. Kanske när vi är pansisar? Då åker jag tillbaks och vandrar, tror jag. Tills dess får fåren tugga vidare på sitt torra gräs, regnskogen växa sig om möjligt ännu tätare och vågorna oavbrutet slå in över ödsliga stränder, i landet på andra sidan klotet.