Resa med barn lektion 1: Ta det lugnt med förväntningarna

Livs första bad i havet den 12 februari 2011.

En månad har gått sen vi lämnade Sverige och det finns många lärdomar att dra av de upplevelser vi har haft så här långt. Ingen är väl förvånad om jag konstaterar att det är väldigt annorlunda att resa med barn än att resa själv med Magnus. Det finns massor av exempel på hur saker som förut betydde avkoppling numera betyder en hel massa fixande och donande. Inget konstigt med det, så är det ju både hemma och på resande fot. Men vi anpassar oss och får resandet att fungera riktigt bra. Det viktigaste är att inte ha för höga förväntningar, men det gäller ju i de flesta lägen, såväl med som utan barn.

Vi hade många förväntningar när vi gav oss iväg och vi hade bilder i våra huvuden av hur saker och ting skulle bli. Framför mig så jag långa, vita stränder och en skrattande Liv i vattenbrynet. Sanningen att säga gjorde vi vårt premiärbad i havet först i förrgår och det slutade med en ledsen bebis, en arg pappa och en moloken mamma. Trots det vågade vi oss till stranden även nästa dag. Vi var i Abel Tasman National Park, som i princip består av en lång kustlinje med orörda, vackra stränder. Efter en och en halv timme på stranden hade vi hunnit med följande: Slagit läger och satt upp parasollet, bytt om till badkläder och smort in alla tre med solkräm, lekt med Liv en stund i vattenbrynet och sedan torkat och klätt på hela gänget igen. Vi var dock jättenöjda med vår vistelse på stranden eftersom vi, till skillnad från gårdagen, undvek att få Livs blöja och ögon fulla med sand under tiden som vi klädde på henne och picknickfilten och parasollet blåste bara iväg en gång.

Vi börjar alltså få rutin på saker och ting, men att gå på stranden är rätt krångligt. Trots det var det en underbar dag och ett riktigt litet äventyr till de avlägsna stränderna. Faktum är att vi känner oss rätt coola som gör detta med vår lilla dotter! Det spelar ingen roll vad andra tycker när vi kommer dragandes med våra överfulla väskor, beter oss som typiskt jobbiga, hysteriska turister när vi kryssar fram och åter längs stranden för att hitta den bästa platsen att slå oss ner på och är skitpinsamma när vi ska försöka ta bra foton på Liv i badtagen. De måste ju faktiskt förstå att vi bara försöker infria våra förväntningar, så gott vi bara kan!