Dagen då ett tuggummipaket blev vår räddning

Vi har nått sista anhalten på vår resa runt sydön och är nu i Kaikoura. Hit åker man för att spana på djur till havs och redan längs vägen hit såg vi mängder av säl ligga och sola sig på klipporna. Jag hade inte förväntat mig att vägen skulle vara så vacker som den var, men det var lätt topp tre vad gäller utsikt. Själva bilkörningen här är däremot inte någon vidare njutning. Den här ön tar man sig runt på smala, slingriga vägar, oftast med en lastbil framför eller en stor 4WD tätt i bakhasorna och ungefär varannan kilometer är det vägarbeten. Kort sagt ska det bli skönt att snart cruisa längs breda, platta vägar i Australien istället.

Vår första dag i Kaikoura har vi ägnat åt en liten vandring längs en riktigt vacker halvö. Första stoppet gjorde vi vid en sälkoloni och återigen såg vi massor av gosiga, solbadande sälar på väldigt nära håll. Konstigt nog befolkades sälkolonin även av ett flertal gubbar med feta kameror i högsta hugg. Uppenbarligen var inga av dem läskunniga eftersom de inte respekterade det avstånd man ombads hålla till de vilda djuren. Jag blev lite trött på de fräcka turisterna och vi knatade vidare. Vi fick göra många stopp för att beundra utsikten och spana i kikaren efter roliga fåglar och lekande sälar. Tyvärr såg vi inga delfiner eller valar, men kanske imorgon? 

Vid slutet av vandringen hittade vi en utmärkt picknickplats. Livs matlåda och haklapp åkte fram ur väskan och sen började jag rota efter skeden. Magnus blev nästan vit i ansiktet när jag frågade vart skeden var. Han hade glömt att packa ner skeden! Min Magnus som alltid kontrollerar packningen fyra gånger innan vi går hemifrån hade glömt Livs sked. Hon var verkligen hungrig och att ta sig hem igen för att äta där skulle ha tagit oss minst en timme till, så det kändes inte som något bra alternativ. Eftersom jag är civilingenjör och Magnus tuggummiberoende (snus-substitut) så tillverkande jag en sked av pappen runt Extra-paketet. De funkade fint ända tills Liv blev mer intresserad av den underliga skeden än av sin mat, men vi var ändå rätt nöjda med utfallet av vår picknick.

Jag vill verkligen inte kasta någon skugga på Magnus insats som pappa. Han är världens bästa pappa till Liv, det är hon och jag eniga om. Att han dessutom har varit hemma i två månader nu gör ju inte saken sämre. Även om Liv och Magnus alltid har haft roligt och mysigt ihop så gör det skillnad när de två får tillbringa hela dagarna tillsammans. Att han är tusen gånger roligare än jag att leka med är absolut inget nytt. När Liv är som mest trött på att åka bil kan han alltid hitta på något bra sätt att roa henne. Men leka är ju en sak och trygghet en annan säger kanske många. Då skulle ni se hur Magnus glatt stretar uppför stigar och gator med Liv sovande i bärselen på bröstet. Det finns inget som får henne att somna så snabbt och sova så gott!

På sistone har Magnus nått ännu högre nivåer vad gäller relationen till sin dotter. Han får nämligen henne att somna på kvällen, mer effektivt än all amning i världen och utan minsta snyftning eller protest. För er som känner oss väl och har hört vår klagan om hur jobbigt det har varit att få Liv i säng, så inser ni vilket stort steg detta är! Inte nog med det… Häromdagen när Magnus hade packat i ordning våra saker för avresa från Motueka upptäckte jag att han hade lagt fram kläder till Liv för nästkommande dag. Jag blev alldeles rörd. Livs kläder har liksom alltid varit min grej, men han hade tagit fram en liten outfit till henne där till och med strumporna matchade. En liten, men väldigt omtänksam och kärleksfull handling, tycker jag.

Till slut måste jag berätta att Liv har sagt sina första ord. I början var jag osäker på om det bara var joller, men nu har hon tittat på mig och sagt mamma några gånger, så nu tvekar jag inte längre. Hon säger pappa också. Sånt kan man leva på en hel vecka, helt oslagbart!

(Detta blir tyvärr ett bildlöst inlägg för jag har så himla dålig uppkoppling. Jag lovar att lägga upp söta bilder på Liv och Magnus snart!)