Mitt möte med Kung Brun

Ganska ofta suckar jag över att Magnus är överdrivet försiktig och jagar upp sig i onödan. Han packar våra regnjackor då inte ett moln syns på himlen, han dubbelkollar vartenda kreditkortskvitto med banken och även om vi har båda karta och gps stannar han ändå och frågar efter vägen. Samma visa var det idag när vi skulle ta en liten hajk till Minnehaha Falls. Regnjackorna var packade och tio meter in på stigen började han nervöst spana efter orm och berättade allt om hur många dödligt farliga ormar som finns i Australien. Själv tyckte jag att sannolikheten för att se orm och dessutom en farlig sådan kändes försvinnande liten.

Jag muttrade åt Magnus att han var en dramaqueen och tog täten på den steniga, soliga stigen. Stenigt och soligt… Vilka trivs där? Jo, just det – ormar! Plötsligt prasslade det till framför mig och i samma sekund som jag tittade upp slingrade en lååång orm in i buskaget bredvid stigen. Jag vände instinktivt på klacken med hjärtat bultande så att det ekade i dalgången. Ormen var kanske en och en halv meter och alldeles brun. Magnus gissade att det var en brown snake som är väldigt vanlig och väldigt, väldigt giftig. Senare på dagen fick vi bekräftat att det var just en King Brown Snake. Läskigt och fascinerande!

Resten av promenaden kände jag hur det kröp och kliade och kittlade på kroppen hela tiden. Jag vågade knappt sätta ner fötterna ordentligt och jag kan lova att jag spanade minst lika intensivt efter ormar som Magnus. Vi såg dock inga fler ormar och kom helskinnade men lite nervösa fram till den sagolika lilla poolen på botten av Minnehaha Falls. Så enkelt, så nära, så vackert och så maffigt! Det är Australien det, inklusive giftormar.

Vi klarade oss helskinnade ner till det vackra vattenfallet.

Hur gick det med regnjackan då? Pinsamt nog fick jag faktiskt användning för den mot slutet av dagen. Vi hade tagit bilen till Megalong Valley för att titta efter kängurur och hittade helt otippat ett mysigt café mitt ute i bushen. Där fikade vi och matade Liv medan vi spejade över slätten från uteserveringen. Inga kängurur syntes till, men däremot såg vi mörka moln torna upp sig kring bergen. Det började blåsa och blev ganska kallt och även om det satt lång inne så lommade jag bort till bilen för att hämta min jacka efter en stund. Motvilligt fick jag medge att Magnus hade fått alla rätt idag. Framöver är det inte läge att himla med ögonen när han tar det säkra före det osäkra, för man vet faktiskt aldrig vad som kommer att korsa ens väg.